Margit Silberstein: Efter Kristerssons tvärtomlek är det moderata projektet oklart
I opinionsmätningarna har Sverigedemokraterna blivit lite större än Moderaterna. En näraliggande slutsats är att väljare som vandrat från Moderaterna till Sverigedemokraterna uppfattat att Ulf och Jimmie använder samma mockasiner och då kan de lika gärna ta klivet till Sverigedemokraterna. Det var ju inte så det var tänkt när Ulf Kristersson vände på klacken, tog på sig mockasinerna och ilade iväg mot Sverigedemokraterna med devisen: ”Moderaterna ska prata och förhandla med alla, i synnerhet de som tycker likadant som vi.”
Margit Silberstein
är journalist och författare med en bakgrund som bland annat inrikespolitisk kommentator på SVT.
Man behöver inte trä på sig Kristerssons mockasiner för att förstå att pressen har varit stor inifrån och utifrån det egna partiet att fånga mandaten som gör det möjligt att köra ut Socialdemokraterna från Rosenbad. Det trycket utsattes redan Anna Kinberg Batra för under sin korta tid som partiledare. Hon ville trolla bort beröringsskräcken i förhållande till Sverigedemokraterna. Och hon uppmanade allianspartierna att lägga fram en gemensam budget för att sedan med Sverigedemokraternas hjälp fälla Stefan Löfvens regering. ”Vad väntar vi på? Det är ju ickesocialistisk majoritet i riksdagen. Give them hell.” Ungefär så var stridsropet. Men Kinberg Batra fick dra av sig mockasinerna – dramatiken slutade med att hon och inte Stefan Löfven fick gå.
När Kristersson tillträdde var det till en början utan mockasiner, men efter det berömda löftet att aldrig samarbeta, samverka eller samtala med Sverigedemokraterna, trädde han på sig mockasinerna och gjorde motsatsen. Ulf Kristersson hade lekt tvärtomleken. Så varför krattades inte manegen när han satte ned den mockasinbeklädda foten? Nu var ju processen igång, Kristersson formerade ett regeringsunderlag som skulle utmana de rödgröna.
”Han såg det inte heller komma att väljarna skulle göra high five med Magdalena Andersson.”Margit Silberstein
En av flera förklaringar är sannolikt att Kristersson underskattade andelen moderata och allmänborgerliga väljare som tycker illa om Sverigedemokraterna och som inte vill att deras regering lierar sig med dem. Han såg det inte heller komma att väljarna skulle göra high five med Magdalena Andersson. Hon framstår som tydligare och tuffare än sin företrädare. Och det finns väl ingen som tror att socialdemokraterna, när de vänder på sina stenar, hittar vägar till en generösare migrationspolitik eller mjukare tag i kriminalpolitiken. Konkurrensen har hårdnat i moderata paradfrågor.
Och vilka stenar ska Moderaterna vända på i förhållande till Liberalerna? Utan dem har Ulf Kristersson små chanser att bli statsminister. Ska han driva kampanj och varna väljarna för att en bortkastad röst på Liberalerna betyder att det inte blir något maktskifte. Det som KDS utsattes för i valet 1976.
Alltfler ställer frågan vad som är det moderata projektet utöver att korrigera regeringens politik? Förändra er eller dö, sade Fredrik Reinfeldt när han med buller och bång stöpte om sitt parti. Det är inte många moderater idag som vill sätta på sig Reinfeldts mockasiner. Men både en och annan vill ha lite mera buller och bång. Självförtroende. Mindre hasande i mockasiner och mera framåt marsch med egna pjuck!
