Kajsa Kettil: Efter Finlands Natointräde – den svensk-finska gemenskapen består

Trots den skakiga väg som ansökningsprocessen har inneburit finns det gott hopp om att även den blågula flaggan kan hissas lagom till sommarens toppmöte i Vilnius.

Under några dagar i Helsingfors över helgens riksdagsval fick jag tillfälle att lyssna till och tala med en rad politiker, forskare och andra med god kännedom om såväl finsk som internationell politik. I en paus under ett av dessa möten ringde jag upp ett missat samtal, som visade sig komma från en BT-läsare som önskade att ledarsidan skulle ta upp varför Turkiets president Erdogan accepterar Finland men vägrar ratificera Sveriges Natoansökan. Jag svarade något om att Erdogan har hakat upp sig på Sveriges påstådda stöd till personer som Turkiet ser som terrorister, att kurdfrågan och koranbränningar är delförklaringar och att ledarsidan har tagit upp detta vid upprepade tillfällen. Det var läsaren medveten om, men han ville att jag skulle gräva djupare i frågan.

Så det gjorde jag. Strax efter samtalet gick frågan vidare till en finländsk historiker. Svaret kom snabbt och var koncist: Sveriges höga svansföring i utrikespolitiken. Och då åsyftas inte den nuvarande regeringen, utan tidigare decennier från Palme och framåt. Den svenska (läs: socialdemokratiska) traditionen att framställa Sverige som ett moraliskt föredöme för hela omvärlden imponerar inte på alla länder. Det kan i sin tur få konsekvenser som att enskilda frågor – i detta fall frågan om terrorism – får oproportionellt stor betydelse.

Det är inte samma sak som att Turkiet ska få sin vilja igenom, Erdogan kan inte förhala Sveriges Natointräde hur länge som helst. Även om han hyser en motvilja mot alliansens blivande, 32:a medlemsland skulle följderna helt enkelt bli för stora. Om det turkiska parlamentet och presidenten inte ratificerar vår ansökan kan han till exempel glömma att få köpa de amerikanska stridsplan som står högt på hans önskelista.

USA har sannolikt spelat en viktig roll för att Turkiet ska ratificera Finlands ansökan, och bör ha samma inställning till uppdraget att baxa in även Sverige. Och även om USA är en nyckelspelare i sammanhanget ska stödet från övriga medlemsländer inte underskattas. Hit hör inte minst den orubbliga lojaliteten från vårt östa grannland. Tvärtemot vad det nationalistiska, högerpopulistiska Sannfinländarnas partiledare Riika Purra hävdar finns en förståelse från svenskt håll att Finland inte kunde vänta in oss.

Den EU- och invandringskritiska Purra meddelade så sent som häromveckan att partiet kan gå med på ett finskt medlemskap i Nato, men att svenskarna är kritiska till att Finland går före. Hon har helt fel i det mesta hon tycker och säger, även i detta. För självklart är det klokt av Finland att gå med i stället för att tacka nej i väntan på Sverige – ett finskt medlemskap ökar även vår säkerhet. Men förhoppningen från Sannfinländarnas partiledare var att så split mellan länderna. Det lyckas inte. För faktumet att både president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin inte har missat ett offentligt tillfälle att stödja Sverige ökar banden mellan länderna på båda sidor av Östersjön.

Denna linje kommer utan tvekan även att följas av Marins efterträdare Petteri Orpo. Efter söndagens valvinst står han nu i startgroparna att inleda regeringsförhandlingar med partier som kan ingå i hans kommande majoritetsregering. I den regering han leder kommer det svenska medlemskapet att vara en högprioriterad fråga, har Orpo lovat.

Visst hade det varit bättre om även utrikesminister Tobias Billström (M) hade kunnat stå bredvid sin finske kollega Pekka Haavisto vid tisdagens ceremoni där den amerikanske utrikesministern Antony Blinken tog emot Finlands anslutningsdokument. Men att stå på tröskeln till en gemenskap där lojala vänner väntar är inte det sämsta.