Dyrt att reglera boende

Det var uttryckligen en tillfällig åtgärd. Ändå har vi fortfarande, nästan 70 år senare, inte blivit av med hyresregleringarna. De har ändrats genom åren och sedan ungefär 30 år är det principen om bruksvärdet som bestämmer hyresnivåerna.

I Stockholm och andra stora städer hålls priserna nere medan de i resten av Sverige hålls uppe. Allt för att på politisk väg skapa rättvisa. Men det kan också kallas fantasilånga bostadsköer och ett nästan obefintligt byggande. I storstäderna gör de konstlat låga hyrorna att det inte lönar sig och utanför dem finns det nästan överallt tillräckligt med bostäder.

När politik hindrar behov från att mötas uppstår alternativa lösningar. På arbetsmarknaden har turordningsreglerna lett till en stor bemanningsbransch och på bostadsmarknaden säljs hyreskontrakt svart. Människors behov är starkare än politikernas verktyg.

Därför får regleringen inte avsedd effekt, det blir i slutändan dyrare att bo i Stockholm än i Kinna. Problemet är att vinsten inte hamnar hos dem som tar riskerna, det vill säga fastighetsägarna. Därför kommer det inte att byggas nya fastigheter och den svenska bostadsmarknaden tvingas fortsätta existera i sitt tillstånd av tillväxthämmande limbo.

Både EU-kommissionen och OECD har för vana att uttrycka oro för Sveriges hyresregleringar, som är de mest omfattande i hela OECD. Stockholms handelskammares vd, Maria Rankka, och Fastighetsägarna Stockholms vd, Christer Jansson, har tagit fasta på detta och presenterade i en debattartikel i Dagens Industri (11/8) en undersökning som visar att Sverige fram till år 2030 kommer att förlora, försiktigt räknat, 250 miljarder kronor bara i Stockholm i form av utebliven tillväxt.

Att hyresregleringen är osund är ingen ekonomisk hemlighet, men den har blivit en politisk Svarte Petter. Det vore värdigt en regering som profilerat sig som ansvarstagande att göra någonting åt detta.

Ledarredaktionen