Anela Murguz: Domen visar att nödvärnsrätten är stark i Sverige
En 22-årig man och hans flickvän vaknar först av ett bankande ljud på ytterdörren. Kort därpå väcks de på nytt av att två män tagit sig in i bostaden genom balkongen för att råna 22-åringen. Några minuter och ett 20-tal knivhugg senare är de två unga männen – 20 respektive 17 år gamla – döda.
Frågan som cirkulerat sedan det urartade knarkbråket i Ulricehamn är om våldet var försvarligt. Åklagaren har under hela processen varit av åsikten att det inte var proportionerligt, vilket nödvärnsrätten kräver, och att 22-åringen bör dömas för dråp.
På fredagsförmiddagen kom domen där tingsrätten landade i att 22-åringen visserligen använde oproportionerligt mycket våld, men att situationen var sådan att det var svårt att besinna sig. Den 22-årige mannen frias därför helt från misstankar om dubbeldråp.
Även om åklagaren kommer överklaga domen till hovrätten kan man redan nu konstatera en sak: Det är bra att de kritiska frågorna ställs vid eventuella fall av nödvärn.
Att ha ihjäl två personer är inte vilken försvarsmetod som helst. Och det har funnits ett antal invändningar mot de skador som de två offren åsamkats och den kniv som 22-åringen använde vid tillfället.
Med tanke på de missförstånd som ofta råder om nödvärnsrätten är det välkommet att frågetecknen i fallet rätas ut. Men det är inte säkert att Ulricehamnsfallet kommer bringa klarhet vad gäller synen på självförsvar hos allmänheten.
Många har uppfattningen att rätten till självförsvar är väldigt svag i Sverige. Dessutom växer även den svenska opinionen för att få försvara sig i hemmet med skjutvapen. Till exempel visade en undersökning nyligen att var fjärde person vill få skjuta inkräktare. Den aktuella domen kan därför bidra till att stärka en sådan opinion.
”Alternativet, att skjuta först och fråga sen, är långt värre.”
Och ja, har man ett konstant behov av att jämföra sig med USA framstår nödvärnsrättens krav på proportionalitet; att inte använda mer våld än nöden kräver, som ett högt ställt krav. Men vi ska vara glada att det är så. Alternativet, att skjuta först och fråga sen, är långt värre.
I USA, där man som bekant har rätt att försvara sig själv, sin familj och sin egendom med skjutvapen, uppmärksammades nyligen ett tragiskt fall i delstaten Missouri. En 16-årig mörkhyad pojke sköts – först i huvudet och sedan i armen – efter att ha råkat ringa på fel dörr när han skulle hämta sina syskon som varit hos en kompis. Visserligen utreds det nu om det fanns ett rasistiskt motiv bakom gärningen, men fallet illustrerar samtidigt hur fel det kan bli om man saknar krav på proportionalitet.
Den växande opinionen för att försvara sig med skjutvapen i Sverige bör därför inte tas med ro. Vi borde bättre värna om det faktum att vi bor i ett land där det finns en möjlighet att freda sig själv i sitt hem – men inte till vilket pris som helst.
