Dold frihetsreform!

Av det snålt tilltagna reformutrymmet på 30 miljarder kronor förväntas ungefär hälften gå till det så kallade tredje steget. De sänkta skatterna riktas liksom vid de två första stegen mot låg- och medelinkomsttagare, men brytpunkten till den statliga skatten kommer även att höjas.

Skattesänkningarna är i grund och botten en frihetsreform och den genomförs utan att på något sätt äventyra de offentliga finanserna. Tvärtom är frågan om skattekistan någon gång varit så stinn som nu. Regeringen har till och med kritiserats av Riksrevisionen för att hålla för hårt i pengarna. Få andra regeringar, svenska eller utländska, har klarat att kombinera ansvar för finanserna med skattesänkningar. För detta förtjänar regeringen Reinfeldt beröm.

Men på LO är man förstås inte nöjd. I en ny rapport menar man att jobbskatteavdraget inte minskar utanförskapet och att det är ett ineffektivt sätt att hushålla med statens resurser. Som om det vore statens pengar. Det är våra pengar, medborgarnas, som stat och kommun har plockat ifrån oss för att fördela tillbaka till oss, en enkel sanning som är värd att upprepa.

Ett flertal instanser, till exempel konjunkturinstitutet, hävdar dessutom att jobbskatteavdraget ökar arbetsutbudet.

Det kan väl hända att LO har rätt i att sänkningar på skatten minskar värdet på våra pensioner, men å andra sidan får vi ju ett större utrymme att stoppa undan egna pengar till den dag vi lämnar arbetslivet.

Mer pengar i plånboken gör dessutom att hushållen står bättre rustade att möta ökad inflation och stigande matvarupriser. Det skapar en ökad beredskap för den där oväntade utgiften och bättre möjligheter att planera framtiden vid köksbordet.

Det är det som sänkta skatter handlar om. Att ge mer makt och frihet till löntagarna. Detta borde skarpare betonas av regeringen. Kanske är det också det som LO i grund och botten fruktar?

Ledarredaktionen