Digitaliseringen borde inte vara här för att stanna
Det har gått ett år sedan gymnasieskolan stängdes och undervisningen förflyttades till det digitala. Sedan dess har svenska gymnasieelever inte varit i skolan särskilt mycket. I en artikel i BT (7/3) berättar ett par elever som går andra året på Bäckängsgymnasiet om hur distansundervisningen påverkat deras skolgång. Till en början kändes det skönt att inte exponeras för smittan men med tiden blev inlärningen svårare, betygen började rasa och den psykiska hälsan blev sämre.
Så kan vi inte ha det i fortsättningen. De digitala inslagen måste enbart fungera som en nödlösning under pandemin med syftet att begränsa smittspridningen. När detta är över bör även distans- och fjärrundervisning i skolan förpassas till historien. Men tyvärr hade det inte förvånat mig om en och annan huvudman ser digitaliseringen som en möjlighet till att dra ner på kostnaderna ytterligare.
”Att i det läget införa ännu fler digitala inslag är inget annat än huvudlöst eftersom att de barn som redan har svåra förutsättningar för att klara skolan kommer få det ännu värre.”
Enligt en ny rapport från Lärarförbundet (2021) tror nära hälften av lärarna att digitala inslag kommer bli vanligare även efter pandemins slut. Ungefär lika många anger att om så vore fallet kommer de överväga att lämna yrket. Det är således inte enbart elever som påverkas negativt av ökad distansundervisning. Även lärare upplever att distansundervisningen drar ner kvaliteten på utbildningen så till den grad att man inte vill jobba kvar. 67 procent av de tillfrågade lärarna uppger exempelvis att det varit svårare att lära eleverna det de ska under höstterminen 2020 än föregående år.
Den ökade digitaliseringen under coronapandemin har i många fall inneburit ökad flexibilitet och handlingsfrihet. Inte minst inom arbetslivet där många arbetstagare nu kan bosätta sig nära naturen utanför tätorterna, vilket många uppenbarligen föredrar framför tätortens betongblock. Men till skillnad från ungdomar har vuxna av naturliga skäl lättare för att upprätta egna strukturer och rutiner. Dessutom har skolan en viktig socialiserande effekt när barn och unga få gå upp tidigt, packa ryggväskan och åka till skolan för att träffa andra jämngamla och vuxna.
Därtill har den svenska skolan redan innan pandemin haft svårt att leva upp till sitt kompenserande uppdrag. De senaste åren har föräldrars utbildningsbakgrund och socioekonomiska status blivit nästintill avgörande för hur väl barnen lyckas i skolan. Att i det läget införa ännu fler digitala inslag är inget annat än huvudlöst eftersom att de barn som redan har svåra förutsättningar för att klara skolan kommer få det ännu värre.
Vad skolan behöver allra mest just nu är en engagerad lärarkår och kunskapstörstande elever. Det får vi inte genom distansundervisning där alla sitter bakom en skärm.
