GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Kajsa Kettil: Det var omgivningens förväntningar – och jobben – som fick fason på Kasper och Jesper och Jonatan

Ingen har ännu knäckt koden till hur nyrekrytering och gängbrottslighet kan upphöra. Men tidiga och tydliga krav på barn och deras familjer måste finnas i verktygslådan.
Kajsa KettilSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 19 november 2022
Kajsa Kettil
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Det ordnade sig till slut för rövarna i Kamomilla stad.
Det ordnade sig till slut för rövarna i Kamomilla stad.Foto: Illustration: Thorbjörn Egner

Nasir vill bli kock eller hantverkare.

Elijah drömmer om en karriär som basketproffs.

Kasper utnämns till brandkapten.

Jesper startar eget som cirkusdirektör.

Och gottegrisen Jonatan får till sin stora lycka anställning på stadens bageri.

Två av personerna finns på riktigt. Tre är påhittade.

En av de riktiga, Nasir, heter egentligen något annat men berättar om sin verklighet i en BT-granskning om gängvåldet i Borås (BT 8/11). Just nu sitter han inlåst på en anstalt för att avtjäna ett långt straff.

Hans livsberättelse är lika tragisk som förutsägbar. Det är våld under barndomen, stökig skolgång, tidig kriminaldebut, in och ut på diverse behandlingshem. Och så de oundvikliga fängelsestraffen.

På en direkt fråga från BT:s reporter om vilken hjälp han hade velat ha under fängelsevistelsen svarar han ”Mer om framtiden, som vägledning och tips på hur jag kunde få ett jobb.”.

Att bli kriminell är ett val. Samtidigt har barn och ungdomar olika förutsättningar. Den som inte ser sina föräldrar gå till jobbet på morgonen, som går i en skola med låga resultat och som ser äldre killar langa knark på gatan har naturligtvis svårare att se framför sig en trygg framtid med ett hederligt jobb.

Därför måste dessa barn mötas av budskapet att det förväntas – ja, krävs, av dem att de kommer i tid, sköter sig i skolan och inte hänger med äldre kriminella.

Det finns garanterat föräldrar, lärare, fritidspersonal och socionomer som kämpar med detta. Problemet är snarare att arbetet inte har samordnats på ett tillräckligt effektivt sätt.

Politiken från höger till vänster är numera överens om brådskan att stoppa gängvåldet. En ljusglimt är att partierna till vänster har insett att skärpta straff är en del av helheten, liksom att de borgerliga partierna har börjat prioritera även förebyggande insatser.

Flera goda förslag lyfts fram i Tidöavtalet, bland annat tidigare kontakt med ett brottsmisstänkt barns familj, slopad sekretess mellan brottshanterande myndigheter samt att LVU, lagen om vård av unga, ska användas oftare för att skydda minderåriga från kriminella miljöer. Regeringen föreslår även att huvudregeln ska vara att utreda om minderåriga brottsmisstänkta har påverkats av äldre personer.

Ytterligare en förebyggande åtgärd är förslag på en ny socialtjänstlag där kommunerna får ett tydligare uppdrag att arbeta förebyggande. Det är visserligen lättare sagt än gjort för många kommuner med knappa resurser. Men det måste inte enbart handla om pengar, utan även om ett förändrat arbetssätt.

I P1-morgon (SR 10/11) säger socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) att socialtjänsten ska agera mer förebyggande än reaktivt. Hit hör tätare kontakt med exempelvis skola, polis, sjukvård och andra som kommer i kontakt med en ung person som befinner sig i eller på tröskeln till kriminalitet.

Waltersson Grönvall lyfter fram Danmark, som har lyckats med konststycket att bryta den negativa trenden av nyrekrytering till kriminella nätverk. Ytterligare inspiration finner hon i Alingsås där socialtjänsten utvärderar sig själv löpande och även involverar barnen på ett medvetet sätt.

Det sistnämnda låter vettigt. Det verkar också vara vad ungdomarna själva efterfrågar. Nasir i BT-intervjun betonar att det var hans eget val att bli kriminell, men önskar samtidigt att skolan hade fångat upp honom tidigare och att han hade blivit sedd för något annat än en bråkig elev: ”Jag ville bli bekräftad och sedan blev det mer som en vana. Man vill ju vara någon, inte bara den där misslyckade ungen som alla stör sig på och hatar. Jag tror att alla människor vill bli sedda, helst för att man gör något bra givetvis.”

”Hur ska de försörja sig, och dessutom tjäna tillräckligt för att kunna köpa kött till sitt hungriga lejon?”

I Nasirs fall nådde den hjälp han efterfrågade inte fram i tid. Men det finns exempel på motsatsen. I den nyutkomna boken ”Blir du ledsen om jag dör?” (Natur och kultur, 2022) berättar författaren Nicolas Lunabba om hur han lär känna några lågstadiepojkar i ett utanförskapsområde i Malmö, hur han ser dem glida allt närmare en olämplig livsstil och hur han så småningom låter den 13-årige Elijah flytta in i hans lägenhet.

Utan att avslöja hela handlingen går det att lyfta att bekräftelse, kärlek och tydliga krav ger en ung person betydligt större chanser att lyckas i livet. Förvandlingen från strulig kille utan ambitioner till vetgirig elev med goda betyg är en fröjd för läsaren att följa. Lika nedslående är det att se hur hans vänner, som saknar det stöd och de krav som ställs på Elijah, hamnar snett.

Sambandet är inte nytt. Det finns andra exempel från litteraturen som visar samma sak. Barnboken ”Folk och rövare i Kamomilla stad” som gavs ut första gången 1955 handlar om hur de tre rövarna Kasper, Jesper och Jonatan efter en nattlig stöldräd hamnar i häktet. När en brand bryter ut i gamle Tobias vädertorn behöver invånarna plötsligt deras färdigheter att klättra på väggar och bryta sig in i byggnader. Rövarna förvandlas till hjältar. De blir, för att använda den kriminella boråsaren Nasirs uttryck, ”sedda, helst för att man gör något bra givetvis”.

När en hundvalp och en papegoja har räddats från lågorna och elden är släckt tycker poliskonstapel Bastian att rövarna har sonat sitt brott och är fria män. Då uppstår nästa fråga: Hur ska de försörja sig, och dessutom tjäna tillräckligt för att kunna köpa kött till sitt hungriga lejon?

Lösningen kommer direkt, för det råder nämligen viss arbetsbrist i Kamomilla stad. Det är nu den modige Kasper utnämns till brandkapten och den alltid lika hungrige Jonatan får anställning i stadens bageri. Den driftige Jesper bestämmer sig för att starta en egen cirkus.

Historien förtäljer inte om de lever lyckliga i alla sina dar, men nog är det ett hoppingivande slut på en saga.

Verkligheten är inte lika svartvit. Vad gäller gängbrottsligheten känns den dock ganska dyster, men delar av den nya regeringens kriminalpolitik ger anledning till viss tillförsikt.

Jag kommer sannolikt inte att se Elijah spela basket. Det är av uppenbara skäl inte heller aktuellt med brandsläckning, cirkusunderhållning eller bakverk från den fiktiva staden Kamomillas före detta rövare.

Men jag hoppas att jag en dag kommer att äta dagens lunch på någon Boråsrestaurang eller få huset renoverat av en firma där Nasir jobbar.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.