Det rör på sig i välfärden

Välfärden i Sverige känner inga gränser utifrån klass, kön eller härkomst. Akuten tar emot den som är sjuk, inte bara den som är rik. Äldrevården tar hand om den som har behov, inte den som skriker högst.

Dagis välkomnar snälla barn och stygga.

Vi betalar skatt för att samhället ska fungera på ett anständigt sätt. Och det fungerar bra, utan vare sig överdrifter eller uppenbara orättvisor eller klyftor.

Men tänk om det vore så enkelt att allt bara handlade om beskattning och om utförare. Tänk om välfärden kunde inskränkas till systemtänkande och organisationskultur – då skulle den svenska modellen endast behöva bestå av skattetabeller och autogireringar från såväl arbetsgivarnas konton som från de anställdas lönekuvert.

Hur rimmar det med verkligheten? Dåligt är svaret. Det skulle bli katastrof om så vore fallet.

Den svenska välfärdsmodellen är stabil av det enda skälet att den står på fler ben än skatt och utförare. Det är det tredje benet – medborgarnas eget ansvar – som gör att den kan hålla balansen även när det blåser hårt.

Åt detta kan man skratta. Över detta kan man rasa. Man kommer ändå inte undan frågan hur det skulle se ut om svenska skattebetalare lät bli att ta hand om sig själva och sina närmaste.

Politiker räknar sällan med människors vilja och förmåga. Främst av det skälet att de känner sig obekväma med att uttrycka moraliska måsten annat än i negativa termer, som när motståndarens politik ofta sägs gynna ”närande bidragstagare” eller göda ”osolidariska egoister”.

Såväl höger som vänster i det politiska landskapet har mycket att vinna på lite positiv moralism. Den svenska välfärden förutsätter aktiva och engagerade människor, inte krympta karikatyrer, och som får beröm för sina insatser och sitt ansvarstagande.

Det är den som inte vill ta ansvar som är närande och osolidarisk, inte den som inte kan, orkar eller längre förmår.

Normalt brukar svenskarnas missnöje med välfärdsinstitutionerna förklaras med att dessa försämrats i takt med att kostnaden för dem har ökat. Det är säkert sant, inte minst när det gäller delar av vården. Men det är inte hela sanningen. Eftersom det i välfärdsdebatten sällan talas om vad som sker innan vi hamnar på institutionerna – sjukhus, avlastningshem, korttidsboende eller annat – så kommer automatiskt ansvaret för exempelvis den egna hälsan alltid i bakgrunden.

Vi lever i en tid då hälsa, motion och välmående står högt i kurs. Samtidigt är det där som klyftan i samhället vidgats som allra mest.

Hur gör man då, när den egna hälsan kommer i andra hand? Man kan knappast lagstifta om höstpromenader, eller för den delen om att lägga undan chipspåsen på fredagskvällen.

Men man kan tala högre om det egna ansvaret, inte minst för den svenska välfärdens skull.

Ledarredaktionen