Det offentliga kan inte kommunicera sig till ett högre förtroende
Vissa saker ska vara att lita på. I ett land som Sverige, präglat av hög tillit, är de offentliga verksamheterna en sak som historiskt varit det. En välfärd i världsklass, som möjliggjort ett alldeles egen typ av frihet som kommit att benämnas som statsindividualism. Ett begrepp som ingående avhandlas i boken Är svensken människa? av Lars Trägårdh och Henrik Berggren.
Möjligheten att kunna ha sina åldrande föräldrar på ålderdomshem, lämna barn på dagis så att båda föräldrarna kan arbeta heltid och särbeskattning har lett till ökad frihet för individen. Något som på många sätt är en verklighet i Sverige i dag – trots stor stat och högt skattetryck är den personliga friheten relativt stor.
För att det offentliga ska bli garanten för mer personlig frihet är en förutsättning att medborgarna upplever relationen med kommuner och myndigheter som välfungerande. Men den upplevelsen verkar inte vara lika stark i Sverige längre.
Att staten misslyckas med sina kärnuppgifter är en debatt som står högt upp på agendan. Inte minst har Polisen fått agera praktexemplet på detta, när högt tryck och underbemanning gjort det allt svårare för myndigheten att stävja den växande brottsligheten.
Men istället för att fokusera på att erbjuda bättre samhällsservice så har gott anseende nu blivit en prioritet för statliga och kommunala aktörer. Polisen spenderade nyligen 350 000 kronor för att betala ett antal influencers för att göra reklam för myndigheten. Inläggen marknadsför polisyrket med självklara argument som att det är ett samhällets viktigaste organ. Än viktigare är dock att polisen kan fullfölja sitt uppdrag – och det görs bäst med fler poliser och mer pengar, inte med dyr reklam på sociala medier.
I en granskning förra året kunde Skattebetalarnas förening och Slöseriombudsmannen visa att att Göteborg och Malmö la stora summor på ett ökande antal kommunala kommunikatörer. I Malmö kostar kommunens kommunikatörer hisnande 125 miljoner per år. Att offentliga verksamheter ska nå ut till medborgarna är en förutsättning för förtroende. I Göteborg har det dock lett till att medias granskning har försämrats, något lokala journalister vittnat om.
Vägen till tillit går via bättre kommunikation sägs det ofta, varför det offentliga nu vaskar stora summor skattemedel på dyr reklam och kommunala kommunikatörer. Men när kärnverksamheten fortfarande brister lär förskönande kommunikation snarare stjälpa en hjälpa ett redan försvagat förtroende.
Den tillit mellan medborgare och det offentliga som det svenska samhällskontraktet vilar på äventyras när kommunikationen blir överordnade själva verksamheten. Att influencers nu är nästa steg i att stärka anseendet för dessa verksamheter vittnar om en desperation att försöka sätta en förskönad bild.
Men fina annonser och dyra kommunikatörer förändrar inte upplevelsen av bristande samhällsservice. Och när tilliten tryter är välputsade kommunala skyltfönster en klen tröst.
