GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: Det heliga Jagets tid hotar vår framtid

Är det dags att omvärdera jagets ställning i samtiden? Frågan är ställd, och relevant.
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 16 april 2022
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Påskdagen handlar om något större än oss själva men förmår vi fira den i det heliga Jagets tid, präglad av en ständigt ökande självbespegling? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Bilden visar en man som tar en selfie i en solnedgång.
Påskdagen handlar om något större än oss själva men förmår vi fira den i det heliga Jagets tid, präglad av en ständigt ökande självbespegling? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Bilden visar en man som tar en selfie i en solnedgång.Foto: Charlie Riedel

Påskdagen handlar om något större än oss själva men förmår vi fira den i det heliga Jagets tid, präglad av en ständigt ökande självbespegling? Digitaliseringen har underlättat den utvecklingen. Instagram- och Facebook-kulturen ger oss möjligheten att spela vårt liv, i stället för att leva det.

När Svenska Dagbladets kulturredaktion häromdagen inledde en serie om jaget var rubriken ”Har det blivit dags att omvärdera jagets ställning?”.

Det är en bra fråga för den apokalyptiska tid vi lever i. Bottnar vårt självdestruktiva sätt att hantera planeten i vårt eget självförhärligande? Att jaget har ersatt Gud i våra liv har varit en framväxande sanning allt sedan man under renässansen, men först då, började intressera sig för individen som fenomen.

Lämpligt nog var Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén först ut i raden av skribenter som i SvD ska ge sin syn på jagets plats i samtiden. Kyrkan är en motkraft mot det heliga jagets upphöjda position och Antje Jackelén pekar på den bibliska ordningsföljden, så som den teologiskt bör tolkas: Först Gud, sedan skapelsen, medmänniskan och jaget. I den ordningen. Men, frågar sig ärkebiskopen, har inte det moderna västerlandet vänt på den ordningen?

Jo, det är uppenbart. Först jaget, sedan medmänniskan, därefter skapelsen. Och Gud? Nja, inte alltid. Så ser det moderna digitala samhällets prioriteringar ut.

Konsekvensen av den omvända ordningen är kanske mest uppenbar i den klimatkris vi genomlever, skapad av människans stora längtan efter oavbruten behovstillfredsställelse. Vi förstör vår planet, skapelsen, genom konsumtion, men vill inte ändra vårt sätt att leva. Att moralisera över andra i denna fråga är meningslöst. Vi är alla medbrottslingar.

Den svenska kyrkan har däremot tagit sitt ansvar som samhällelig institution genom ”Ett biskopsbrev om klimatet”: Redan i presentation står det: ”Människan är skapad av Gud och har ett unikt uppdrag att skydda och vårda jorden. Det är inte för sent.”

Där utgår man från den rätta ordningen; Gud och skapelsen kommer först. Men lyssnar samtiden på kyrkan idag när det kommer till klimatkrisen? Inte tillräckligt mycket.

”Att det i det amerikanska exemplet finns en kristen rörelse som försöker göra den här utvecklingen till en gudasänd gåva är en tragisk ironi, inget annat.”

Andra konsekvenser av att vi har vänt på den bibliska ordningsföljden finns. Jag tror att den aggressiva nationalism som raserar våra demokratier idag är en av dem. Den sortens nationalism, med främlingsfientlighet och intolerans på dagordningen, vi har sett och ser i exempelvis Trumps USA, Orbans Ungern och Putins Ryssland bygger på en ohöljd jagcentrering upphöjd till massnivå, där den egna nationen sätts före både medmänniskor, skapelse och Gud, med förödande resultat när det kommer till värnandet av människan och planeten. Att det i det amerikanska exemplet finns en kristen rörelse som försöker göra den här utvecklingen till en gudasänd gåva är en tragisk ironi, inget annat.

Antje Jackelén nämner Gunnel Vallquist i sin understreckare i SvD, författaren och akademiledamoten som kanske är mest känd för sin viktiga översättning av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Gunnel Vallquist var också en bekännande katolik och har i en liten men slagkraftig skrift, ”Herre, låt mig få brinna” (Bonniers, 1959, återutgiven 2009 av Silentium), samlat tankar kring människans relation till skapelsen och Gud. Ett av styckena handlar om att tro i tid av krig och förstörelse: ”Att se mänsklighetens skenbart hopplösa kamp mot våld och förintelse – och lyfta blicken uppåt mot Gud och be, kan kännas som en nästan omöjlig ansträngning: som om den kristne vore en Atlas kallad att bära en förkrossande tyngd på sina skuldror.”

Tron beskrivs sedan som en ”ändlös, ensam vandring i en kolsvart natt.” Men vi bär med oss ett litet flämtande ljus, skriver Vallquist. Vi ska aldrig låta det ljuset slockna. Hela mänsklighetens vara eller inte vara kan bero på det ljuset.

Påskdagens budskap kanske är just ett sådant ljus, ett hopp, en motröst i det heliga Jagets tid.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.