Anela Murguz: Det går visst att anpassa monarkin
Tidigare i höstas fattade den danska drottningen Margrethe ett beslut. Hennes yngsta son Joachims fyra barn blev av med sina kungliga titlar. Drottningen motiverade beslutet med att det skulle ge barnen större frihet att forma sina liv, men föräldrarna var av en annan uppfattning och kritiserade öppet beslutet och hur det förankrats inom familjen.
Bantade kungahus är ett tecken i tiden. För att föregå en diskussion om dess nytta är ett lockande alternativ att göra dem mindre. Ett liknande beslut fattade vår kung för tre år sedan när prinsessan Madeleines och prins Philips barn blev av med sina ställningar som kungliga högheter och inte längre tillhörde kungahuset. Men det hela skedde utan någon större dramatik.
Parallellt med att monarkin försöker navigera i en ny tid hade den femte säsongen av tv-serien The Crown premiär i onsdags. Trots att det är fiktion har kontroverserna blivit allt fler ju närmare nutiden man närmar sig. Senaste säsongen tar avstamp i den infekterade skilsmässan mellan prins Charles (numera kung) och prinsessan Diana. En fråga har exempelvis varit om, och i så fall hur, dödsolyckan i Paris där Diana omkom 1997 ska porträtteras.
Kritiker menar att det skulle vara osmakligt och obehagligt. Jag förstår inte varför. Det var en händelse som ledde till att den brittiska monarkin hotades, förutom den detaljen att det måste gå att skildra det mesta inom populärkulturen. Dessutom lämnade Dianas öde ett avtryck långt utanför de brittiska gränserna.
Hon var prinsessan som ena dagen kunde äntra en gala i vackra klänningar och roa sig på dyra yachter, för att nästa dag tala öppet om psykisk ohälsa och otrohet, röja minor i krigsdrabbade områden och ta aids-sjuka patienter i hand. Hon var glamourös, men också komplex. Bakom de extravaganta kläderna och smyckena fanns en person som var lika sårbar som vi andra. Folkets prinsessa helt enkelt, som Tony Blair beskrev henne efter hennes död.
”Men nästa jordbävning för den brittiska monarkin ser inte ut att orsakas av ännu en ingift outsider – utan av prins Harry själv.”Anela Murguz
Framför allt kommer hon att bli ihågkommen för de strider hon tog mot kungahuset. Det krackelerade äktenskapet med kung Charles lämnade inte bara ett öppet sår i den brittiska monarkin – Diana såg också till att peta i det. Det har därför gjorts likheter till Meghan Markle som är gift med prins Harry, son till kung Charles och Diana, och vars äktenskap har skapat nya kontroverser och konflikter inom kungafamiljen.
De är båda barn av sin individualistiska samtid som inte tystats av alla kungliga regler, koder och traditioner. Men nästa jordbävning för den brittiska monarkin ser inte ut att orsakas av ännu en ingift outsider – utan av prins Harry själv.
I januari nästa år släpps hans memoarer som väntas skaka kungahuset på nytt. Och redan innan den nått bokhandeln har den delat tyckare i olika läger. På Svenska Dagbladets kultursida (2/11) har Elsa Westerstad till exempel gett drottning Elizabeth rätt i att se mystiken som livsviktig för monarkin och att den moderna monarkin bara finns i fantasin. Att fläka ut sig på det sätt som prins Harry och Meghan Markle gjort anses stå i kontrast till denna mystik.
Visst, det finns en nivå av självcentrering i den här historien som gör en illamående. Men det är inte avförtrollningen av kungahus runt om i Europa som hotar monarkins existensberättigande. Frågan bottnar i något helt annat: synen på kärlek i vår del av världen.
I den bästa av världar ingår vi relationer för att vi har förälskat oss. Om inte annat är det ett ideal. Varken ekonomi eller andra faktorer ska påverka vilka vi vill dela våra liv med. Därför har så många av monarkins kriser, allra särskilt den brittiska, bottnat i val av partner.
Edvard VIII, farbror till den avlidna drottningen Elizabeth II, abdikerade 1936 eftersom han inte fick gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. Prinsessan Margaret, syster till drottning Elizabeth, avstod från att gifta sig med sin stora kärlek för att inte orsaka en regeringskris och kung Charles fick sin Camilla först efter det havererade äktenskapet med Diana.
I den så bespottade individualismen som präglar vår samtid uppfattas inte det längre som en uppoffring, utan många gånger som en orättvisa. Därav trampar monarkin lätt snett.
En del i mystiken kring brittiska kungahuset har också byggt på bristen på öppenhet och transparens för både media och allmänhet. Men nyligen visade det norska kungahuset exempel på annat. Tidigare i veckan blev det känt att den norska prinsessan Märtha Louise inte längre representerar kungahuset. Hon behåller dock sin prinsesstitel, men kung Harald och drottning Sonja markerade offentligt mot hennes fästman, den amerikanske schamanen Durek Verrett som genom sitt förespråkande av alternativmedicin – med rätta – uppfattats som kontroversiell.
Visserligen skiljer sig medieklimatet i Norge väsentligt från den brittiska tabloidpressens hänsynslöshet. Men det norska exemplet visar att det trots allt går att hålla balansen utan att göra avkall på allt vad en monarki innebär.
