Annons

Anela Murguz: Det går inte att tala för mycket om Förintelsen

Att ifrågasätta Förintelsens särdrag i historien är problematiskt.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledare • Publicerad 27 januari 2022
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Den 27 januari är det 77 år sedan koncentrationslägret Auschwitz Birkenau, på bild, befriades. När alltfler överlevande går ur tiden måste samhället i än högre grad föra dessa vittnesmål vidare och öka kunskapen om Förintelsen.
Den 27 januari är det 77 år sedan koncentrationslägret Auschwitz Birkenau, på bild, befriades. När alltfler överlevande går ur tiden måste samhället i än högre grad föra dessa vittnesmål vidare och öka kunskapen om Förintelsen.Foto: Jonas Ekströmer/TT

Förra fredagen kom nyheten att Emerich Roth, som överlevde Förintelsen, avlidit 97 år gammal. Han ägnade stor del av sitt liv åt att föreläsa för svenska skolungdomar om de fasor han var med om under andra världskriget. Roths bortgång är en påminnelse om att det snart inte kommer finnas några överlevande vid liv.

Därmed försvinner Förintelsens vittnen vilket ställer krav på alla kommande generationer. Kunskapen om Förintelsen måste föras vidare, minnet av dess offer likaså. Det är en uppgift som hela samhället bär. Den internationella minnesdagen för Förintelsen kommer därför att bli viktigare för varje år som går. Särskilt med tanke på att antisemitism och Förintelseförnekelse än idag förenar högerextremister, islamister och ytterkantsvänstern.

Annons

Mot bakgrund av detta är den tyska debatten om Förintelsens hågkomst problematisk. Den kallas för den nya historikerstriden och precis nu som då finns det de som tycker att Förintelsen får ett allt för stort utrymme i historieskrivningen. Men till skillnad från 1980-talets debatt i Tyskland är det inte högerradikala som driver den tesen nu – utan den akademiska postkoloniala vänstern.

Enligt Arvid Jurjaks, som i en artikel i Expressen Kultur (25/1) summerat den tyska debatten, finns det skillnader mellan den nuvarande debatten och den förra. Den akademiska vänstern i Tyskland menar att Förintelsen bör ses i ljuset av tidigare koloniala förbrytelser. Förintelsen är därför inte ett undantag i historien – utan en fortsättning på århundraden av rasism, fördrivning och utrotning, skriver exempelvis litteraturkritikern Mats O. Svensson i sin sammanfattning av den tyska debatten i den norska tidskriften Vagant (25/10 2021). Men det som förenar dem är enligt Jurjaks ifrågasättandet av Förintelsen som en enskilt unik historisk händelse.

”Förintelsen bör ha en särställning för dess omfattning, brutalitet och de konsekvenser det medförde för de överlevande, efterlevande och ja, hela mänskligheten.”

Den tyska akademiska debatten kan i en svensk kontext kännas främmande och långt bort. Jurjaks beskriver det i Expressens artikel som ett tabubrott som per automatik skulle leda till avståndstagande i ett land som Sverige. Men det finns skäl att vara vaksam. Inte minst med tanke på att det inte sällan finns en uppfattning om att det ”talas för mycket” om Förintelsen, eller att alltför mycket fokus på Förintelsen skulle stjäla uppmärksamhet från andra folkmord och etniska rensningar på andra platser i världen. Jag har själv mött den föreställningen i olika sammanhang.

Skolan brukar lyftas fram som en viktig aktör i hågkomsten av Förintelsen. Och mycket riktigt är skolan den plats i samhället där barn och unga får möjligheten att möta andra föreställningsvärldar än den de får med sig hemifrån. Detta är särskilt viktigt i ett mångkulturellt samhälle som Sverige när många personer har bakgrund i länder där antisemitismen är närmast normaliserad.

Men skolans undervisning om Förintelsen lämnar tyvärr fortfarande mycket att önska. Under hösten riktades kritik mot att Skolverkets undervisningsmaterial i ämnet historia uppmanade elever att hitta argument för att folkmordet mot judar aldrig ägt rum. Tanken var att eleverna skulle öva sina källkritiska förmågor genom att delas upp i olika grupper där man föreslår att en av grupperna får i uppgift att hitta argument för att Förintelsen inte ägt rum. Även om Skolverkets intentioner inte är dåliga blir utfallet ett annat eftersom det, precis som kritikerna påpekar, finns en risk att dessa åsikter legitimeras.

Förintelsen bör ha en särställning i historien för dess omfattning, brutalitet och de konsekvenser det medförde för de överlevande, efterlevande och ja, hela mänskligheten. I en tid av alternativ fakta och alternativa sanningar skulle de som tycker att det talas ”för mycket” om Förintelsen få vatten på sin kvarn om den reducerades till ett våldsdåd bland många andra.

Annons
Annons
Annons
Annons