Murguz: Det finns inga alternativa sanningar om Srebrenica
Den konservativa brittiske politikern Daniel Hannan sa i ett tal på tjugoårsdagen av folkmordet i Srebrenica att inbördeskriget i Bosnien sticker ut från 1900-talets blodiga konflikter. Bilderna på de förtvivlade människorna, som kablades ut till omvärlden som vittnesmål för krigets fasor, var inte längre svartvita. De bar samma kläder som vi, och var formade av samma tidsanda och populärkulturella referensramar som vilken annan europé som helst.
Man kan därför tycka att det hade varit enklare att relatera till Bosnienkrigets alla offer, och därmed svårare att förneka de krigsbrott som ägde rum. Men årets nobelpristagare i litteratur, Peter Handke, är ett levande bevis på att så inte är fallet. Tvärtom verkar det inte spela någon roll hur nära krigsoffren ligger oss i både tid och rum. Lögner och förnekelser känner inga sådana gränser.
För Handke var Srebrenica en hämndaktion snarare än ett folkmord. Detta trots att krigstribunalen i Haag fastslog år 2017 att det var just ett folkmord. I en intervju med en tysk tidning använder han sig dessutom av termer som ”muslimska serber”, vilket implicit syftar till att förneka det bosniakiska folkets existens.
Vid tillkännagivandet av årets pristagare i litteratur betonade Svenska Akademien att valet var litterärt, och därmed inte politiskt. När Gun-Britt Sundström drygt två månader senare valde att lämna Nobelkommittén var det bland annat med anledning av Akademiens ”ställningstagande för synen på litteratur som något som står över 'politiken'”. En premiss som hon alltså vägrade ställa upp på. Och varför skulle hon det? För vad det i praktiken innebär är att det går att vrida på fastslagna sanningar så länge det sker i litterär form.
”Och varför skulle hon det? För vad det i praktiken innebär är att det går att vrida på fastslagna sanningar så länge det sker i litterär form.”
Redan en vecka efter utnämningen av Handke gick Akademiens ständige sekreterare Mats Malm och ledamoten Eric M Runesson ut med en artikel i DN där de hävdade att det inte fanns några belägg för att Handke skulle ha relativiserat folkmordet i Srebrenica. Den gångna hösten har det haglat av exempel och analyser som visar på motsatsen. Om hur Handke gång på gång, i verk efter verk, använt sig av termer som syftar till att skapa en alternativ sanning om Srebrenica. En sanning som inte finns.
Då byter litteraturetablissemanget försvarsstrategi. Nu ska plötsligt vissa verk urskiljas från andra. Det är inte längre den påstådda avsaknaden av folkmordsrelativiseringar i Handkes verk som är det främsta argumentet för prisutnämningen, utan att personer med vedervärdiga åsikter också kan vara skickliga författare.
Visst kan även de skriva utmärkt litteratur. Frågan är bara om de måste tilldelas det finaste priset en författare kan få. I dag, på Nobeldagen, saknar den frågan, som ställts i över två månader nu, fortfarande ett svar.
När Handke på tisdag kväll tilldelas 2019 års Nobelpris i litteratur sker det på bekostnad av sanningen om Srebrenica. Avståndet till folkmordets offer växer, och för de krafter som vill blir det nu ännu lättare att förneka att dessa offer överhuvudtaget existerar.
Det är långt värre än senaste gången Svenska Akademien ställde till med en röra.
