Det fanns skäl att tala om extremism
Beskedet från Göteborgs tingsrätt var väntat: Ann-Sofie Hermansson frias i det uppmärksammade förtalsmålet där två kvinnor stämt henne för vad hon skrivit om dem på sin blogg. De två målsägandena, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, får nu betala Hermanssons rättegångskostnader på 190 000 kronor.
”Surt sa räven om rönnbären”, är ett gammalt talesätt som gör sig påmint. De båda kvinnorna försökte först få polis och åklagare att ta upp anklagelserna om förtal, men detta avvisades nära nog omedelbart. Att de då valde att göra det hela till ett civilmål gav dem visserligen en ny chans men knappast bättre utsikter. Men kanske spelade detta ingen roll i det större sammanhanget: Terrorforskaren Magnus Norell menade i en debattartikel i Göteborgs-Posten om fallet att själva rättsprocessens syfte inte var att i första hand få rätt utan snarare att skrämma andra till tystnad.
Den här domen får förhoppningsvis motsatt effekt.
Det som rätten prövat är sex inlägg på Hermanssons blogg. Det som ledde till att de båda kvinnornas klagan avvisades är att ord som ”extremist” och ”extrema röster” inte är begrepp som varit tillräckligt definierade. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen, att hade Ann-Sofie Hermansson varit en skarpare skribent hade hon därför kunnat fällas. Men eftersom de uttalade orden var så allmänt hållna anser rätten att det är sådant som får passera inom debattens och yttrandefrihetens ramar.
Det är på det hela taget ett vettigt beslut. Samtidigt finns all anledning att vårda debatten, att sätta tonen på en nivå där det innehållsliga inte går förlorat i ett töcken av allmänt hållna oförskämdheter och förklenande uttryck. Rimligen står mer att vinna om det politiska samtalet i högre utsträckning än vad som är normalt i dag, hålls på en sansad, mindre konfrontativ nivå.
Men rättens utslag säger samtidigt något mer som också måste framhållas som i allra högsta grad relevant: Ty oavsett om debatten i allmänhet förs med allt högre skrik och fler okvädningsord, eller som den genomförs som ett anständigt och sansat utbyte av argument, så står det i just det här specifika fallet klart att Hermansson hade fog för sina ord. Domstolen sätter fingret på den ömmaste av punkter när den tar ställning till att Ann-Sofie Hermansson hävdar att Doubakil och Maimuna har försvarat terrorister. Det fanns skälig grund för det uttalandet och det kunde Hermanssons försvarare via expertvittnen visa under förhandlingarna.
Tingsrättens formulering lämnar inget åt slumpen:
”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna”.
Tydligare än så kan det knappast sägas. Yttrandefriheten står stark.
