Det duger inte att smita från euron
Nästa år är det två decennier sedan svenskarna röstade om euron. En majoritet, 56 procent, ville inte överge kronan till förmån för EU:s gemensamma valuta.
Sedan dess har frågan sällan fått någon större uppmärksamhet. I samband med finans- och eurokrisen ansåg opinionen att nejet från folkomröstningen 2003 var rimligt, eftersom det i samband med kriserna gynnade Sverige ekonomiskt.
Det är korrekt i sak att det – på kort sikt – var gynnsamt att stå utanför. Men det är ett uselt argument för att bryta mot unionens regler. För enligt dessa ska medlemsländerna gå över till euron när de uppfyller de så kallade konvergenskriterierna, som bland annat handlar om goda statsfinanser, prisstabilitet och en stabil växelkurs gentemot euron.
Sverige skulle med sin stabila ekonomi lätt kunna uppfylla samtliga kriterier. Men genom att hålla sig utanför den Europeiska växelkursmekanismen kan ett land välja att inte leva upp till kriterierna.
Det har Sverige gjort.
Detta talas det för lite om, även vid de få tillfällen euron får ett tillfälligt uppsving i debatten. I höstas argumenterade visserligen Svenska Dagbladets och Dagens Industris ledarsidor föredömligt för det rimliga i att Sverige bör gå över till euron. De fick då mothugg av Göteborgs-Postens ledarsida, som beskrev euron som en förlustaffär.
Tyvärr missar den sistnämnda argumentationen en viktig aspekt, nämligen att Sverige saknar ett formellt undantag som det Danmark har och Storbritannien hade när landet var med i EU.
Det är därför välkommet att de två ambassadörerna Sven-Olof Petersson och Mats Ringborg på DN Debatt nu påminner om just detta (DN 1/1). Enligt Petersson och Ringborg, som är tidigare chef för EU-representationen i Bryssel respektive tidigare chef för den svenska delegationen i OECD, bör politiska steg tas för att ersätta kronan med euron. Anledningarna är enligt skribenterna bland annat att Sverige utan euron skulle hamna i dåligt sällskap tillsammans med EU-kritiska länder som Ungern och Polen som också håller fast vid sin valuta. Och visst säger magkänslan att dessa länder, som struntar blankt i flera demokratiska principer, inte är våra närmaste EU-kompisar. Det är däremot inte skäl nog att basera ett eventuellt införande av den gemensamma valutan på detta faktum.
”Poängen här är politisk, inte främst ekonomisk.”
Däremot gör Petersson och Ringborg rätt i att påminna om att Sveriges agerande. I rapport efter rapport konstaterar Europeiska centralbanken ECB och EU-kommissionen att Sverige inte har anpassat sin lagstiftning så att kriterierna uppfylls och vi kan ingå i eurosystemet.
Debatten synliggör dessvärre att den euroskeptiska sidan verkar anse att det är okej att strunta i de åtaganden vi har gentemot EU. Ironiskt nog hänvisar denna sida gärna till att Sverige bör ha kvar kronan eftersom EU-stater i södra Europa inte respekterar de finansiella spelreglerna.
Naturligtvis bör inte länder som Grekland och Italien bryta mot reglerna. Men poängen här är politisk, inte främst ekonomisk. För EU-projektet handlar i grunden inte om att varje enskild medlemsstat vid varje enskilt tillfälle ska tjäna ekonomiskt på att vara en del av unionen. Det handlar om att långsiktigt vara starkare tillsammans än en och en.
Utmaningarna och hoten kommer att variera – just nu handlar de om bland annat migration, klimat och säkerhet – och de kommer även fortsättningsvis att leda till tjafs och slitningar inom unionen. Men en framtid där varje land sitter på sin kammare och räknar på hur många euro och cent, eller snarare kronor och ören, de för tillfället tjänar på medlemskapet skulle nog gynna demokratikritiker som Ryssland och Kina, men knappast vara en vinst för EU.
