GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Roland Poirier Martinsson: Det är inte staten som ska forma barnen

Föräldrar har rätt att överföra värderingar till sina barn. Jag tycker till och med att det är vår plikt.
Roland Poirier Martinsson
Gästkrönika • Publicerad 15 januari 2023
Roland Poirier Martinsson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
En diskussion som måste fortsätta, anser ledarsidans gästkrönikör.
En diskussion som måste fortsätta, anser ledarsidans gästkrönikör.Foto: Erik Johansen

Göteborgs-Postens blivande kulturchef, Johan Hilton, skrev på Twitter att det finns en särskild plats i helvetet för föräldrar som använder sina barn för att bevara sin inskränkta världsbild: ”Vi har sett detta beteende återupprepas i hbtq-frågan sedan åtminstone 50-talet.”

Dagens krönikör

Roland Poirier Martinsson

är filosof och konservativ debattör.

Jag tror inte heller att sådana föräldrar har goda odds inför domedagen. Det är genom kärlek och tolerans vi slipper lågorna. (Stickspår: Jag tror att jag därmed fick Hilton att svära. Varför skulle just hbtq-personer behöva extra tolerans? För vad?)

Men Hilton uttrycker ett mer grundläggande problem.

Föräldrar har nämligen rätt att överföra värderingar till sina barn. Jag tycker till och med att det är vår plikt. Vad Hiltons tweet visar är att det inte är så enkelt. Om mamma och pappa lär ut att rasism är en rimlig hållning, bör vi tillåta deras indoktrinering? Nej, mänskliga rättigheter (Stickspår: Vad betyder det?) är grunden, först därefter måste vi – om än motvilligt – acceptera andra föräldrars värderingar.

Samhället behöver alltså motmedel. Social kontroll hade nog inte hjälpt i Knutby. Är det statens ansvar? Tanken är motbjudande. Att staten skulle ha rätt till barnens värderingar är fascism. För det första: Iran. (En mildare variant, Sverige på 1950-talet.) För det andra: Var går gränsen? Om dottern bara får dockor och sonen bara får leksaksbilar är det då lärarens plikt att vifta med statens läroplan och förklara att julklapparna var dåliga?

I Aftonbladet skriver Fanny Nilsson om överviktiga barn. En tjock tioåring, det är min åsikt, är ett offer, men tänk om föräldrarna anser att det inte är övervikten utan samhällets attityder som är problemet?

”Det har hänt att jag tyckt skolan lagt sig i sådant som varit vårt privilegium.”
Roland Poirier Martinsson

När vi bodde i USA hemskolade vi barnen. Det var roligt, ungarna hade ett rikt socialt liv, ingen risk för isolering. Tillbaka i Sverige låg de långt framme jämfört med klasskamraterna. Vi funderade på att fortsätta, men det visade sig vara olagligt. Om vi insisterat skulle staten tagit våra barn.

Argumentet mot hemskolning är att det finns avskräckande exempel, just sådana Hilton åsyftar, barn till fundamentalister och extremister som tycker att skolan lär ut en vattvälling av falsk propaganda. Jag såg inget sådant, men vet att det förekommer.

Ett annat problem är föräldrar som inte tar hemskolan på allvar. I vissa delstater måste barnen därför genomgå kunskapsprov varje termin.

Samtidigt visar mängder av studier att hemskolade barn lär sig mer och utvecklar bättre sociala förmågor än genomsnittet.

Och a propos avskräckande exempel: Mobbning. Skolkning. Destruktiva miljöer. 13-åringen som söker sin sexuella identitet, hur tillåtande är då klasskamraterna?

Välkommen till skolan.

Johan Hiltons protest gäller alltså ett vidare problem. Det har hänt att jag tyckt skolan lagt sig i sådant som varit vårt privilegium. Ibland har jag, precis som Hilton, tyckt att föräldrar alltför mycket gör barnen till sina avbilder.

Frågan är typisk för demokratier. Svar saknas. Vad vi måste göra är att öppet och ständigt prata om saken. Det gör vi alldeles för lite.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.