Det är inte Sjöstedt som behöver ersättas
De vänliga orden om Jonas Sjöstedt vill inte ta slut, vilket är ganska så begripligt. Vänsterpartiets avgående ledare verkar vara en trevlig typ och en ansvarskännande medborgare. De insatser han bland annat gjort för hemlösa i Stockholm, och som sent in i hans partiledarkarriär har lyfts fram i offentligheten, borgar för att detta är relevanta omdömen. Sjöstedt har dessutom visat sig vara en god debattör och inte sällan en politisk personlighet som kan framstå som trovärdig och radikal på samma gång.
I Demoskops senaste undersökning av förtroendet för partiledarna hamnar han på höga 36 procent.
I viss mån har Sjöstedt varit en förnyare av sitt parti. I vilken utsträckning V verkligen är ett annorlunda parti i dag än det som han tog över efter Lars Ohly återstår att se. Men gissningsvis betyder det väl ändå något att partikongressen senare i vår tvingas ta ställning till huruvida entydiga ställningstaganden för individuella fri- och rättigheter ska skrivas in i partiprogrammet eller ej. Om så sker, är det steget i alla avseenden väsentligen längre än exempelvis det som togs när partiets syn på EU mildrades en aning.
Vad i denna gradvisa förändring som är Jonas Sjöstedts förtjänst är oklart; vad talar för att dessa stundande ställningstaganden inte skulle ha blivit aktuella ändå? Det ska mycket till en avancerad förnekelseprocess för att ett parti inte ska anpassa sig till rådande omständigheter – som exempelvis var de potentiella väljarna finns.
V är i numera ett akademikerparti, inte ett arbetarparti. Det gör det inte mindre radikalt, men det förändrar förutsättningarna för hur radikaliteten ska kunna ta sig uttryck. Något verkligt genomslag i val har partiet aldrig fått. Förklaringen till detta är densamma som tidigare: Det finns endast en begränsad efterfrågan på väljarmarknaden av den sortens samhällsidé som V bekänner sig till.
En aldrig så trevlig och ansedd partiledare eller alldeles oberoende av hur många välkomna omsvängningar som står för dörren kan inte ändra det förflutna. Vänsterpartiet bär på en historisk skuld. Det är mindre än 30 år sedan V slutade att kalla sig för kommunistiskt. Murens fall räckte inte; när det totalitära Sovjetimperiet rasade nöjde sig V att måla om fasaden.
Man behöver inte gå så värst långt tillbaka i ledet av Jonas Sjöstedts företrädare för att hitta de mest varmhjärtade hälsningar och omfamningar av det ena diktatoriska kreaturet efter det andra ur ”världsrevolutionens” skräckkabinett. Själv nöjde sig den Göteborgsfödde och numera Umeåboende 55-åringen med att sväva på målet om Hugo Chavez, den venezolanska demokratins baneman, i valrörelsen 2018.
Det finns således förklaringar till varför den verkliga förnyelsen dröjer. Det är inte en ny partiledare efter Jonas Sjöstedt som är viktigast, utan att ta det där sista stora steget: När ska Vänsterpartiet acceptera att den liberala demokratins ordningar, den gemensamma välfärden och det öppna samhällets bestånd är viktigare än att införa socialismen?
