Jesper Strömbäck: Det är inte SD som har förändrats
Den ”stora lögnen” är ett propagandabegrepp som beskriver en lögn som är så omfattande att allmänheten utgår från att ingen skulle ha mage att ljuga så uppenbart. Sådana hör inte hemma i demokratier – men tycks bli vanligare. Det tydligaste exemplet är Trumps stora lögn om att presidentvalet 2020 var riggat.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Men inte heller Sverige är förskonat. Det blev tydligt under Almedalen, när Jimmie Åkesson ännu en gång vevade på om att Sverige skulle vara förstört. Det är helt enkelt inte sant: I internationella jämförelser rankas Sverige regelmässigt som ett av världens främsta länder. Om Sverige är förstört, då är i princip alla länder förstörda.
Sverigedemokraternas största lögn är dock förnekandet av att de är ett främlingsfientligt och rasistiskt parti. Visserligen använder de inte rasbiologiska begrepp, men det är av strategiska skäl. Redan 1979 slog Per Engdahl, grundare av fascistiska Nysvenska rörelsen, fast att det var nödvändigt att ”stryka rasbiologin” för att nå framgång. I stället uppmanade han anhängarna att hänvisa till kulturella skillnader för att motivera motståndet mot invandring och invandrade.
Att SD hänvisar till kulturella skillnader och etnicitet ska därför ses som strategiskt motiverade omskrivningar. Funktionellt är innebörden av denna kulturrasism densamma. Liksom sina öppet rasistiska föregångare och grundare vill de fortfarande ”bevara Sverige svenskt” och anser sig ha rätten att bestämma vem som ska anses vara svensk.
”Dessvärre bidrar M och KD aktivt till att underhålla den stora lögnen att SD ska ha förändrats i grunden och att det inte längre är främlingsfientligt och rasistiskt.”Jesper Strömbäck
Att SD och dess företrädare återkommande sprider desinformation överraskar samtidigt inte. Det har de gemensamt med andra auktoritära och nationalistiska partier och ledare som Trump, Putin, Orban och Bolsonaro. Det handlar om samma typ av antiliberala och antidemokratiska partier och ledare, och de har samma alternativa syn på sanning och kunskap.
Dessvärre bidrar M och KD aktivt till att underhålla den stora lögnen att SD ska ha förändrats i grunden och att det inte längre är främlingsfientligt och rasistiskt. Rent tragiskt blev det när Ulf Kristersson i Almedalen sade att ”Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen”. I en enda mening fick han med två uppenbara falsarier: Att SD:s linje har varit att vi inte kan öka invandringen när de alltid har velat stoppa den och få invandrade som redan bor i Sverige att återvända, och att SD:s motiv har varit integrationen när deras intresse bara har handlat om att stoppa invandringen. Att påstå annat är ren historieförfalskning.
Detta illustrerar samtidigt att talet om att politiken polariseras är missvisande. Det ger intryck av att båda sidor i politiker går åt vänster respektive höger, men vad vi bevittnar i en rad länder är snarare en radikalisering av traditionella högerpartier där de övertar en mer radikal politik, retorik och syn på sanning och evidens från mer extrema politiska krafter och partier. Det är inte SD som har förändrats. Det är M, KD och i viss mån L som har förändrats.
Tack och lov har det inte gått lika långt som i USA, där stora delar av Republikanerna försvarar Trump och hans stora lögn trots hans försök att sätta sig över ett demokratiskt val. Det finns dock starka skäl att oroa sig över hur långt radikaliseringen av traditionella högerpartier – i Sverige och andra länder – kommer att gå. Som bland annat USA, Ungern och Polen visar utgör denna radikalisering idag ett av de främsta hoten mot demokratin.
