Johanna Grönbäck: Det är inte den starke mannen som löser problemet
I dagarna har det gått ett år sedan riksdagen röstade för att avskaffa pandemilagen. I drygt ett års tid hade den då begränsat grundlagsfästa fri- och rättigheter. När den infördes var remisstiden ett söndagsdygn lång. När den förlängdes saknades diskussion om empiriska utfall.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
När lagen förlängdes för sista gången var det av en närmast enig riksdag – bara L röstade emot. Den utökades då med fyra månader – två månader innan den avskaffades. Det rådde stark politisk konsensus om att lagen behövdes, trots att den snart alltså inte alls behövdes. Den största rättighetsinskränkningen sedan andra världskriget var kvar som ett lättsinnigt ”för säkerhets skull”. Det var L som anklagades för att vara ansvarslösa.
Nu har statsvetare presenterat nya forskningsresultat om svenska medborgares inställning till demokrati. 71 procent menar att en pandemi ger skäl att pausa demokratin. 63 procent är villiga att tillfälligt stoppa demokratin för klimat- och miljökriser, 61 för grov brottslighet, 53 för finanskris, 52 för integration och 40 för könsdiskriminering.
Merparten är beredda att pausa demokratin i hälften av fallen.
Den politiker som vill tumma på människors rättigheter, kan inte bara komma undan med det, utan rentav få starkt stöd i sitt arbete.
Idén tycks vara att problemet – oavsett vilket – går att lösa om politiken, eller möjligen förvaltningen, fick mer makt. Alternativt uttryckt: Om domstolar, väljare, organisationer, marknader och individer fick mindre makt. Hade den idén varit sann, hade länder som Kina och Ryssland haft låga pandemirelaterade dödstal, få stöldligor och en effektiv grön omställning.
Men, protesterar kanske någon, Kina har dubbelt så stor vindkraftskapacitet som USA. Och det stämmer, men de båda ländernas vindkraft levererar totalt sett lika mycket el. Att peka med hela handen fungerar inte. Det ständiga utbytet som förekommer i fria länder är nämligen inte ett nödvändigt ont, utan en förutsättning för att lösa de problem vi står inför.
”Kunskaperna är många, lokala och utspridda. Därför måste också makten vara spridd.”Johanna Grönbäck
Problemen är inte enkla – men det är inte heller lösningarna. Därför måste de diskuteras, testas och utvärderas, och nya experiment och förslag tillåtas. Kritik och konkurrens behövs för att komma framåt – och man kommer framåt med många små steg, inte med ett enormt kliv. Varken kompetensen, kunskaperna eller insikterna till lösningar är så få och enkla att några utvalda ”starka män” besitter dem. Kunskaperna är många, lokala och utspridda. Därför måste också makten vara spridd.
Under pandemin förbjöds människor att besöka vissa offentliga platser. Politiker sade att folk skulle kramas mindre. Dåvarande oppositionens främsta parti ville överväga vaccinpass för sammankomster med ”noll personer”. Det var en maktförskjutning från människor till politik som knappt diskuterades. Förbud och pekpinnar som tidigare varit oacceptabla välkomnades. Pandemin var medicinsk, men inskränkningarna politiska.
Risken är att de undantag som gjordes från demokratin legitimerades också på sikt och för andra frågor. Det löser inte några problem. Men det skapar en hel del nya.
