Den svenska modellen levererar
Det är inte förvånande att oron i världen tilltar för vad covid-19 kan komma att ställa till med på sikt. Beskedet att Italien inför ett slags nationell karantän ska tas för vad det är – ett rop på hjälp. 60 miljoner italienare uppmanas att stanna hemma, resor begränsas kraftigt, folksamlingar förbjuds på offentliga platser. Sedan tidigare är skolor och universitet stängda. Den högsta fotbollsligan, Serie A, ställs in till april. Museum, biografer, teater håller stängt. Barer och restauranger får bara hålla öppet till 18 men gästerna måste hålla sig minst en meter från varandra!
Medborgarna i ett land där baksidan av en stark regional identitet inte sällan manifesterar sig i ett svagare förtroende för den nationella ledningen kan hålla sig för skratt. De kommer att få leva med sviterna av Coronavirusets härjningar under lång tid framöver.
Sverige och de nordiska länderna är hittills förskonade från några större störningar och kan uppvisa förvånansvärt få konstaterade sjukdomsfall. Men varnad är väpnad och regeringens och samarbetspartiernas framförhandlade krisavtal kommer nu att tidigareläggas. Det beskedet kom redan under måndagskvällen. På tisdagsmorgonen aviserades dessutom ett Coronapaket ”i närtid” och nu väntar en extra vårändringsbudget med mer pengar till myndigheter, vården och företag; det återstår att sätta en prislapp på paketet.
Det skulle förvåna om det inte gick att få bred uppslutning för dessa åtgärder när frågan slutligen hamnar på riksdagens bord. På samma sätt lär Moderaterna få visst gehör för sitt bidrag till att möta den nedgång i ekonomin som lär bli följden av att covid-19 fått global spridning.
Ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson fyrade på tisdagsmorgonen av en tvåstegsraket ”för att stötta svensk ekonomi” med ett och annat vettigt förslag i lasten. Att företag ska kunna skjuta upp inbetalningar av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt för att stärka sin likviditet torde innebära omedelbar lättnad för ögonblicket. Att avskaffa flygskatten under 2020 känns dock mest som ett slag i luften. Den ”kreativa förstörelse” som en ekonomisk nedgång eller kris kan föra med sig, leder inte sällan till förnyelse och innovationer. Det kan också föra med sig nya resmönster.
Att höja bolånetaket till 90 procent är däremot vettigt av många skäl och något som rimligen borde ha kunnat föreslås oavsett Coronakrisen.
Svantessons andra steg är ett brett stimulanspaket på cirka 30 miljarder kronor i händelse av att nedgången blir långvarig. Det framstår därför mest som exempel på vad som kan bli aktuellt att förhandla om, som höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner, höjt ROT-avdrag, tidigarelagda investeringar i infrastruktur och retroaktiva jobbskatteavdrag
Inget av förslagen är finansierat. Den sortens stimulanser får anses motiverade att ta på krita.
De politiska initiativ som nu läggs fram ska tas för vad de är, nämligen vad som rimligen kan anses vara i linje med regering och riksdags uppgifter i ett läge som detta. Politiker ska inte agera utanför sina områden och plötsligt ta på sig vita rockar och agera experter på allt från smittspridning till de kliniska insatser som är nödvändiga.
Ledarskap efterfrågas i tid och otid. Det är värre beställt med efterfrågan på självkritik för bristande individuellt ansvarstagande för såväl den egna hälsan, som risken för att insjukna eller sprida smitta vidare. Eller viktigast av allt just nu, att inte överdriva oron.
För en vecka sedan stod statsminister Stefan Löfven, flankerad av ministrar och generaldirektörer, i Rosenbads pressrum och pekade på hur utbrottet av Covid-19-influensan ska mötas: Det är myndigheterna som har ansvaret i vardagslag och då är det myndigheterna som ska göra jobbet i kristid, inte politikerna. Regeringens roll i sammanhanget är att se till att beslut fattas och resurser tillförs om de nu mest centrala aktörerna Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt polisen ser att det finns ett behov.
Denna den svenska modellens rollfördelning är etablerad sedan gammalt. Den har hittills klarat ideologiska skiften och politiska konjunkturer utan att svaja. En smula skepsis och kritik är alltid välkommet, men det finns ingen anledning att låta tilltron till den samlade viljan att hålla samhället vid liv svikta.
Stefan Löfvens ledarskap tål att ifrågasättas, men utifrån den ansvarsfördelning som ligger i den svenska modellens kärna hade det knappast spelat någon roll alls om det varit en annan regering och en annan statsminister som ledde landet.
