Mikael Hermansson: Den svenska krimdebatten är fartblind
I grenen ”dödligt våld med skjutvapen” har Sverige på kort tid blivit en allvarlig utmanare till Europamästerskapstiteln. Detta framhålls återkommande i såväl den politiska debatten som i alla upptänkliga sammanhang där åsikter bryts, och bidrar på så sätt till att forma den större och allt svartare bilden av tillståndet i nationen. En bild som är lika sann och relevant som den som korar Sverige till Europas främsta idrottsnation utifrån ett guld i höjdhopp utan ansats.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör för BT:s ledarsida.
Till de inblandade partiernas försvar, men också de aktörer i media som gärna och återkommande häller bensin på brasan, är fartblindheten inte alldeles obegriplig. Nu senast var det mordet på en känd svensk rap-artist som – enligt uppgift – själv ingick i dessa kriminella miljöer som gjorde sitt för att få lågorna att flamma högre.
Ingen accepterar denna utveckling. Det finns en uppriktig ambition att stoppa gängens framfart. På sina håll framträder dessutom tecken på en växande medvetenhet om att denna sorts brottslighet har en samhällsfarlig sida som gör den omöjlig att endast möta med skärpt lagstiftning och fler poliser. ”Blåljus och batong” i all ära, men den som vill bryta gängens relativa makt där de spelar på hemmaplan får vackert finna sig i att också lägga mer kraft på ”saft och bulle” och ”samtal med socialtanten”.
”Även om Borås är en segregerad stad är varken Hässleholmen eller Norrby fullt ut jämförbara med Brixton för 40 år sedan.”Mikael Hermansson
Insikter om nödvändigheten av ett brett förhållningssätt till problemen finns, men debatten befinner sig på en nivå där inte minst en tilltagande partipolitisering av hur brottsbekämpningen ska gå till förstärker bilden av fartblindhet.
Som detta med de så kallade visitationszonerna.
Det var bland annat på den frågan som Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna hoppade av de tvärpolitiska förhandlingarna om brottsligheten i slutet av september 2019. De tre partierna kan dock inte ensamma lastas för att samtalen bröt samman.
Att ge polisen möjlighet att inom ett geografiskt definierat område – för Borås del läs Norrby och Hässleholmen – visitera människor utan misstanke om brott flyttar på sätt och vis fokus från individ till kollektiv. Det kan framstå som ett effektivt brett svep och det kan på förslagsnivå rentav uppskattas av flertalet av de boende i stadsdelarna.
Men opinioner är flytande och föränderliga.
Det finns en ”skam- och förnedringsfaktor” med i bilden, som Europadomstolen har uttryckt sig, som inte utan vidare kan räknas bort ur sammanhanget.
Ett skräckexempel på detta såg jag med egna ögon i Londonförorten Brixton 1981. Efter en våg av knivbrott och öppen knarkhandel upprättade polisen ett slags zoner där de som regelmässigt valdes ut för hårdhänt visitation endast hade det gemensamt att de var unga och färgade. Polisens framfart motiverades med allvaret i situationen och att brotten var begränsade till det som då var en av landets mest segregerade stadsdelar. Upploppen som följde var omfattande, men knappast oväntade eller obegripliga.
Svensk polis vet rimligen bättre. Även om Borås är en segregerad stad är varken Hässleholmen eller Norrby fullt ut jämförbara med Brixton för 40 år sedan.
Lärdomen handlar därför om principer; bli inte fartblind i kampen mot brottsligheten.
