Kajsa Kettil: Den strama vårbudgeten visar att regeringen tar ansvar
För bara åtta månader sedan pågick valspurten. Mer till alla! var budskapet från politiker på båda sidor av den politiska mitten. Det verkade inte finnas någon prisökning som inte skulle kompenseras med riktade pengar till väljarna, eller förlåt, medborgarna ska det naturligtvis vara. Samtidigt som det gick inflation i partiernas löften när de försökte bjuda över varandra i hopp om fler röster, låg den riktiga inflationen i startgroparna inför sin spurt.
Vi vet hur de efterföljande månaderna utvecklade sig; skenande priser på mat, el och drivmedel samt höjda räntor och modesta löneökningar (i praktiken reallönesänkningar) för att bromsa inflationen.
Läget ser till och med värre ut än vid regeringens prognos i slutet av förra året. Därför är årets vårbudget ingen munter läsning. Innehållet är däremot betydelsefullt, och ger i all sin stramhet trots allt viss tillförsikt inför framtiden.
För även om det mesta hade pytsats ut på förhand för att maximera uppmärksamheten, ger måndagens presentation av tilläggsbudgetens fyra miljarder i reformer en samlad bild av en regering som inser lägets allvar och agerar därefter.
Då går det inte att lyxa till det med att införliva punkt efter punkt på den ideologiska önskelistan. Det är klart att Moderaterna gärna hade sänkt skatter, att Kristdemokraterna hade velat se satsningar på exempelvis äldrevården och att Liberalerna hade föredragit att företagande och skolan hade uppmärksammats mer. I stället är det åtdragen svångrem som gäller generellt.
I bjärt kontrast till förra årets valrörelse är finansminister Elisabeth Svantessons (M) budskap att staten inte kan kompensera för alla kostnadsökningar och inkomstsänkningar som kombinationen av inflation och lågkonjunktur för med sig. De satsningar som ändå genomförs riktar sig främst till hushåll med minst marginaler, som att det tillfälliga extra bostadsbidraget till barnfamiljer både höjs och förlängs. Det är ett utmärkt sätt att stötta dem som kämpar hårdast utan att det eldar på inflationen.
”Då går det inte att lyxa till det med att införliva punkt efter punkt på den ideologiska önskelistan.”
Ett annat besked i samma anda är att ukrainare på flykt undan kriget till slut kommer att ha rätt att läsa SFI, Svenska för invandrare. Det kostar inledningsvis, men lär betala sig flerfaldigt när dessa personer snabbare lär sig svenska och kommer ut på arbetsmarknaden så att de både kan försörja sig själva och betala skatt.
Vidare är tillskotten till försvaret och förberedelser inför Natomedlemskapet nödvändiga med tanke på det säkerhetspolitiska läget.
Att medel även riktas till att förebygga brott hos ungdomar är en påminnelse om att borgerligheten har insett att den gängrelaterade kriminaliteten behöver både hårdare tag mot brottslingar och mjukare åtgärder för att förhindra att unga personer frestas av en kriminell karriär. Här kommer dock mer resurser att behövas så fort tillfälle ges.
En vårbudget innehåller i regel bara mindre justeringar av den huvudsakliga budget som läggs på hösten och som stakar ut riktningen för den kommande året. Därför var det väntat att Svantesson inte skulle avisera något ytterligare tillskott till kommuner och regioner utöver de 12 miljarder som presenterades i höstas. Nyligen varnade SKR, Sveriges kommuner och regioner, att de riskerar att gå back med 24 miljarder nästa år. Det är naturligtvis bekymmersamt om underskottet leder till neddragningar inom exempelvis skolan. Att situationen pressar regeringen syntes på finansministern under måndagsmorgonens presskonferens. Att hon håller hårt i statens plånbok och avvaktar med jobbskattesänkningar tyder dock på att regeringen inte duckar för tuffa beslut, hur tråkigt det än är. Det tjänar vi på i längden.