Den skadliga rättviseretoriken

I flera delar av den går åsikterna isär. I grova drag följer Vänsterpartiet ett spår medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att ha enklare att enas. V vill bryta mot det finanspolitiska ramverket och avskaffa regeringens alla fyra jobbskatteavdrag, medan S och MP i den senaste budgetmotionen håller sig inom budgetramarna och accepterar tre av fyra steg i jobbskatteavdraget.

Hur långt vågar vänstern rulla tillbaka skattetäcket? När allt mer pekar på att finanskrisen har bottnat, när sysselsättningen nästa år börjar peka uppåt och vi åter når tillväxt, lönar det sig dåligt att fortsätta tala om skattehöjningar för att mota krisens effekter.

Det finns skatter och skattehöjningar som gör verkligt avtryck i statskassan, sedan finns det skatter som mest av allt handlar om symbolpolitik. Förmögenhetsskatten är det kanske främsta exemplet på den senare kategorin.

För ett par år sedan fick man intrycket att Socialdemokraterna kände sig nöjda med att själva ha sluppit att slopa den. Som nybliven partiledare uttalade Mona Sahlin att hon inte alls hade något emot att ta bort den.

Men det var förstås innan den rödgröna kartellen bildades. Nu låter det annorlunda, men med vissa reservationer. Eftersom S numera är småföretagarnas bästa vän ska den konstrueras så att den inte slår mot tillgångar i företag.

Men varför håller S kvar vid förmögenhetsskatten? Efter att regeringen Persson avskaffade arvs- och gåvoskatten är den så ihålig att den praktiskt taget är meningslös. Den medför att många miljarder kronor stannar utanför landets gränser när de istället kunde fungera som riskkapital för små och stora företag.

Dessutom tillför den endast 3,4 miljarder kronor till statskassan av en total skattepott på ungefär 1.500 miljarder kronor. Och den skapar splittring mellan S och MP som vill ta bort den.

Är förmögenhetsskatten verkligen ett så viktigt slagträ i Socialdemokraternas rättviseretorik att partiet kan bortse från alla dess skadliga effekter?

Ledarredaktionen