Johanna Grönbäck: Den franska nationalskalden från Kanada avslöjar något om Sverige
När OS invigdes för en kvart och en evighet sedan var det storslaget. Den franska nationalskalden från Kanada har en röst, utstrålning och kraft som kan bära upp en av världens mest kända byggnader. När hon ställde sig där, högt upp i Eiffeltornet, ansågs Celine Dion komma hem till ett land hon inte kommer från, och hennes roll som den som skulle sjunga Edit Piafs ”Hymne à l'amour”, en av de mest franska av sånger, var självklar.
Johanna Grönbäck
är redaktör på Timbro förlag. Uppvuxen i Ulricehamn.
För fransmännen är Celine Dion i allt väsentligt fransk. Sigrid Melchior sammanfattar det väl i DN (2/8): Celine Dion är Frankrikes artist för att hon sjunger på franska. Den franska identiteten går via det franska språket.
I det finns något inkluderande. Den som behärskar språket kan komma in i samhället såväl som den franska akademin, där bland annat libaneser och peruaner sitter.
Sverige har inte i närheten av samma samling kring svenskan som Frankrike har kring franskan. Den svenska som finns bortom landsgränsen är mentalt långt borta, och historiskt viktiga finlandssvenskar, som Anders Chydenius som drev på att Sverige fick världens första tryckfrihetsförordning, finns i dammiga hörn av Sveriges medvetande. Inte förrän 2019 tog en finlandssvensk författare plats i Svenska Akademien.
Men vi älskar engelskan. Snabbt skiftar vi till den om vi möter en dansk, än snabbare om vi möter en amerikan – nästan oaktat dennes svenskkunskaper. Många är de med engelska som modersmål som berättat att de har svårt att naturligt öva på sitt nya språk, eftersom svenskarna hellre pratar engelska.
Att vi snabbt och gärna luftar vår engelska är inget negativt. Tvärtom är det något av ett språkligt kunskapsbevis. Men det är också ett tecken på att svenskan som språk inte finns längst fram i vår identitet och gemenskap.
”Den svenska identiteten finns inte främst i språket, varken för inrikes eller utrikes födda. Vi är inte Frankrike.”Johanna Grönbäck
Därför blir det också haltande när politiken så gärna vill att det i integrationsarbetet är svenskan som man först ska samlas kring. Bland regeringens förslag märks exempelvis krav på att invandrare ska lära sig svenska på tre år. Men vi pratar ju gärna engelska, särskilt med dem som inte är så bra på svenska. Den svenska identiteten finns inte främst i språket, varken för inrikes eller utrikes födda. Vi är inte Frankrike.
Kanske ligger mer av den svenska identiteten i att gå till jobbet. Det verkar också vara det som empiriskt är rimligast att politiskt prioritera: att skapa jobbtillfällen för fler. Många av dem som nu behöver integreras har dessutom extra svårt att lära sig svenska, dels för att deras eget språk kraftigt skiljer sig från svenskan, dels för att deras kunskaper i modersmålet kan vara låga. Att lära sig svenska utan att först behärska sitt eget språk är en resa betydligt längre än tre år. Ska vägen in till samhället börja med språket kan det bli en decennielång tur.
Det är synd att svenskan inte är en primär beståndsdel av identiteten, men ska den få något slags samhällelig revansch är det rimligare att börja med att höja dess status bland de som redan kan språket. De som ska integreras skulle nog komma närmare den svenska identiteten med ett jobb och några standardfraser än med glosor i skol- och långbänk.
Till Sverige kommer du hem när du kommer till jobbet.
