Roland Poirier Martinsson: Den breda vänstern borde ta efter Dadgostar
Det var några dagar efter Hamas massmord, då ingen vanlig människa kunde reagera med ett ”men” eller ”å andra sidan”. Samband saknas nämligen mellan blodbadet och Israels politik. De hör hemma i skilda domäner, som aldrig kan mötas. Att påstå något annat innebär – aningslöst – ett begreppsligt erkännande av terrorism som politisk metod.
Ändå förekom hänvisningar till Israels politik vid sidan om vittnesmål om hur terrorister ringde hem och skröt om avlivade judar.
Roland Poirier Martinsson
är filosof och konservativ debattör.
I mörk sinnesstämning skrev jag ett kort inlägg i det digitala om hur den breda vänstern inte förmår ta avstånd från Hamas. Jag minns inte formuleringen, men orden var hårda. De var också kränkande. Den måste leva på en annan planet som tror att den breda vänstern inte känner vämjelse inför Hamas slakt och tar avstånd från organisationen.
Ett kort tag bodde jag alltså på en annan planet. Strax efter att jag lagt ut mitt påstående hörde en vän inom den breda vänstern av sig. Hon var sårad, ledsen, förmodligen en smula förbannad. Jag tänkte efter en halv sekund, tog sedan bort mitt inlägg och skämdes.
Låt mig nu påstå något annat. Den breda vänstern förmår inte ta avstånd från dem som inte tar avstånd från Hamas. Problemet illustreras tydligt av Magdalena Anderssons motsägelsefulla och retoriskt kränkande reaktioner på kritiken mot partiets riksdagsledamot Jamal El-Haj, som uppenbart svajar i sin relation till Hamas. Generellt är det ingen överdrift att många socialdemokrater och vänsterpartister – för att inte tala om opinionsbildare – tycks ha svårt att uttrycka lika starka känslor mot Hamas anhängare, som man med jämna mellanrum formulerar mot Jimmie Åkesson.
”Vad jag däremot vet är att den vänster som inte förmår ta avstånd från dem som inte förmår ta avstånd från terror, förtryck, makthunger och diktatur, gör våld på sina egna övertygelser och värderingar.”Roland Poirier Martinsson
Den som i sammanhanget förtjänar respekt är Nooshi Dadgostar, de facto-ledaren för den vänster som agerar med förnuft och hjärta.
Några säger att socialdemokraternas svaga motstånd till den svenska islamismens mörka sidor – kvinnoförtrycket, hedersvåldet, hatet mot sexuella minoriteter, föraktet för det demokratiska statsskicket, antisemitismen – orsakas av rädsla att tappa en väljargrupp. Jag vill vägra tro att förklaringen är så cynisk. Hellre tänker jag att man kört fast i gamla hjulspår och vanemässigt håller samma kurs. Men vad vet jag?
Vad jag däremot vet är att den vänster som inte förmår ta avstånd från dem som inte förmår ta avstånd från terror, förtryck, makthunger och diktatur, gör våld på sina egna övertygelser och värderingar. Att det därför bara är en tidsfråga innan den inre motsättningen måste upplösas. Innan det sker kommer den breda vänstern att fortsätta tappa i anseende. Politiskt kommer socialdemokratiska språkrör fortsatt att utan motargument rodna ilsket eller generat när de konfronteras med sitt hyckleri.
Det är faktiskt obegripligt att Magdalena Andersson inte gör Nooshi Dadgostar sällskap och en gång för alla och på riktigt allvar gör upp med partiets i sammanhanget mörka historia.
Väljarna? Förr eller senare kommer det som på kort sikt tycks fördelaktigt vändas till ett svårt bakslag. Lita på folk.
