Annons

Stefan Eklund: Svensk demokrati är en satir över sig själv

Den senaste veckan har svensk demokrati varit en satir över sig själv.
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 11 juni 2022
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Hur hamnade vi i ett politiskt klimat där det är viktigast att låtsas som att man alltid vet bäst? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Hur hamnade vi i ett politiskt klimat där det är viktigast att låtsas som att man alltid vet bäst? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.Foto: Jonas Ekströmer/TT

Jag träffade en av våra mest kända satiriker häromdagen. Nu har du fått bra material, sade jag och syftade på den svenska politiska händelseutvecklingen den senaste veckan. Han höll med men sade också: Hur gör man satir när verkligheten överträffar dikten?

Jag förstår vad han menar. Cirkusen kring misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson och det högljudda spel som följde har dragit ett löjets skimmer över svensk demokrati, nästan svårt att överträffa med satir.

Annons

Alla har rätt. Ingen har fel. Alla ser sig som vinnare. Ingen som förlorare. Samma ihåliga retorik upprepas gång på gång.

Hur hamnade vi här? I ett politiskt klimat där det är viktigast att låtsas som att man alltid vet bäst. Där självreflektion, ansvar och en vilja till dialog är bristvaror.

Försöker man höja blicken kan man se två stora och djupgående förändringar av det mentala och politiska landskap vi lever i och som jag tror har bidragit till den här situationen; den digitala revolutionen och den autokratiska våg som sveper över världen.

Det sistnämnda, autokratiseringen, det vill säga det politiska enväldet, är idag främst exemplifierat genom Rysslands president Vladimir Putin, men antalet autokratiska makthavare i stater som förr kunde kallas demokratiska har blivit allt flera under det senaste decenniet. Skillnaden på en autokrati och diktatur är att i en autokrati utgår all makt från en person, i en diktatur kan det vara ett kollektiv som styr enväldigt. Lika illa vilket.

”Alla har rätt. Ingen har fel. Alla ser sig som vinnare. Ingen som förlorare. Samma ihåliga retorik upprepas gång på gång.”
Stefan Eklund

Ett kännetecken på en autokrat är att han (det är nästan alltid en han) vägrar erkänna att han förlorat (Donald Trump är i den meningen en wannabe-autokrat). Statsvetaren Sofia Näsström applicerade detta på den svenska politiska debatten i en klok DN-artikel i tisdags. Hon menade att den allt starkare tendensen att dela upp politiker i vinnare och förlorare kommer från den autokratiska kultur som vuxit sig allt starkare. Om det förra valet i Sverige, 2018, skriver hon träffsäkert: ”Valet 2018 hade uppenbarligen inga förlorare. Att fejka framgång kan verka oskyldigt. Men som uttryck för en ny politisk kultur är det oroväckande. För är det något demokratin behöver är det goda förlorare.”

Sofia Näsström menar att det är viktigt att som sann demokrat bjuda motstånd mot den här kulturen, för den ger oss ”fel sorts politiker”, sådana vars främsta agenda är att inte framstå som förlorare.

Det har vi sett flera dystra exempel på den senaste veckan, i alla politiska läger, plågsamma att uppleva om man fortfarande har tron på demokratin som en intellektuell miljö där man för samtal.

Den andra stora förändringen jag nämnde ovan, digitaliseringen, har förstärkt den här utvecklingen. Att politiker måste utöva politik i realtid eftersom allt sker i ett enda svindlande digitalt nu har, med den sydkoreanske kulturteoretikern Byung-Chul Hans ord (i läsvärda boken ”I svärmen”, Ersatz förlag), skapat ett ”presenstvång” i den politiska sfären. Medierna, som numera arbetar dygnet runt med ständiga uppdateringar, spelar en roll här, absolut. Tid för eftertanke ges inte. Att som politiker ta sig det kan uppfattas som svaghet eller tröghet. Kanske det var ”presenstvånget” som var orsaken till Magdalena Anderssons överreaktion på den borgerliga misstroendeförklaringen? Hon gav sig inte tid att tänka efter.

Hur som helst. Den senaste veckan har inte stärkt bilden av svensk demokrati som ett föredöme. Den är i nuläget en satir över sig själv.

Annons
Annons
Annons
Annons