Marie Demker: Vilka framsynta beslut fattas idag för en framtid vi inte känner?
Regeringens digitaliseringsråd beskriver Sverige som ett av de ledande länderna i världen avseende digital kompetens. Nästan 80 procent av svenskarna har åtminstone grundläggande digital kompetens, som att söka information, kommunicera och lösa problem via mobil, dator eller surfplatta. Tillsammans med Danmark och Luxemburg toppar vi den digitala kompetenslistan i EU-kretsen. Självklart är detta en tillgång i en situation som nu med sars-cov-2-pandemin. Digitala lösningar är inte så främmande och de flesta människor har redan tillgång till internet, digitala kanaler och äger dator, surfplatta eller mobil.
Marie Demker
är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Kanske borde vi då komma ihåg Hem-PC-reformen? I slutet av 1990-talet blev hemdator en möjlighet för de flesta anställda svenskar. Först lanserade LO och TCO varsitt datorpaket som kunde köpas på avbetalning med kraftigt pressade priser. På den tiden kunde en dator med alla tillbehör ledigt kosta 20 000 kr och var inget man köpte utan noggrann planering. År 1998 beslöt regeringen att alla anställda kunde låna – egentligen hyra – datorer från sin arbetsgivare skattefritt. Företagen fick skattelättnader för inköp av dessa datorer. Närmare en miljon hushåll i Sverige fick därmed tillgång till en dator. Och de flesta svenskar höjde också sin digitala kompetens rejält.
”Ingen av oss som var med då förstod vilken revolution digitaliseringen skulle bli. Men tack vare kollektiva beslut som sänkte trösklarna för den digitala utvecklingen kunde Sverige bli ett av de länder i världen där flest människor har tillgång till tekniken.”Marie Demker
Min mamma, liksom jag själv, skaffade dator i samband med reformen, i vårt fall via LO respektive TCO-erbjudandena. Att mamma idag har friheten att tala med mig och barnbarnen på surfplattan eller arbeta med sin släktforskning i digitala arkiv är en frukt av den samhällsreform som den s k hem-datorn var. Många var de arbetarkvinnor som inte använde någon dator i jobbet och de skulle därmed sannolikt inte fått kompetensen utan hemdatorn. Jag hade mött datorn på min arbetsplats redan 1980 då tidsbokningen på Urologmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset sköttes av en stor-dator som spottade ut patientlistor varje morgon. Men dator hemma, för ”nöjes skull” hade inte varit så relevant. Men på 1990-talet kom sökmotorer, telefonmodem, bredband och sedan wifi. Jag minns fortfarande de förtvivlade försöken i en tonårsfamilj att använda telefon och dator med någon form av rättvisa – när någon talade i telefon gick det inte att använda datorn och tvärtom. Och då kunde fortfarande tonåringar tillbringa timmar i telefon, inte framför skärmen.
Med denna lätt nostalgiska historia vill jag poängtera vikten av framsynthet och mod. Ingen av oss som var med då förstod vilken revolution digitaliseringen skulle bli. Men tack vare kollektiva beslut som sänkte trösklarna för den digitala utvecklingen kunde Sverige bli ett av de länder i världen där flest människor har tillgång till tekniken. Och inte bara har tillgång till den utan också kan använda den på ett kreativt sätt. Det tål att tänka på när vi sitter på våra zoom-möten eller videopratar med våra äldre släktingar. Vilka sådana framsynta beslut fattas idag för en framtid vi inte känner?