Europa har feber. Temperaturen stiger i många länder inför eller under årets alla valrörelser men också i relation till den europeiska integrationen. Stora länder som Frankrike, Storbritannien, Polen och Tyskland har en debatt med taggar mot den europeiska integrationen även om det just avklarade valet i Nederländerna inte gick den vägen.
Jag menar att det intrikata med de ideologiska konflikterna som utgör bakgrunden till de europeiska valrörelserna i år är att de är fulla av mångtydighet. De vaga och oprecisa anklagelserna om elitstyre å ena sidan och populism å den andra döljer de rimliga intressekonflikter som istället skulle kunna vara en bra grund för politisk debatt.
Debattens fokus i Europa i år tycks mig röra frågor om statens roll, om demokratins natur och om medborgarskapets konsekvenser. Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.
Staten som institution har genom den europeiska integrationen bundits allt fastare vid regelverk som gemensamt beslutas på överstatlig nivå. Det betyder inte att ”någon annan” bundit den egna staten utan att den egna staten på grundval av politiska beslut medverkar i ett samarbete i Europa. I vissa frågor är det överstatligt och i andra mellanstatligt. I vissa frågor innebär det inskränkningar av handlingsfriheten i andra frågor innebär det ökade resurser till den egna staten.
En europeisk demokrati bygger på rättsstat och en öppen debatt, liksom ett skydd för minoriteter och ett upprätthållande av respekten för alla människors lika värde. Därför kan inte heller demokratiska beslut förbjuda religioner, åsikter eller exkludera människor från sitt medborgarskap. Demokrati är ett styrelseskick med både vikter och motvikter och vars grundvillkor är en fungerande rättsstat och fri åsiktsbildning.
När den europeiska nationalstaten föddes blev medborgarskapet ett verktyg både för den enskildes krav på den egna staten och för den egna statens krav på medborgaren. I den europeiska gemenskapen har vi till stor del haft öppna gränser då ett medborgarskap i en EU-stat också är ett europeiskt medborgarskap. Genom integrationen har också ansvaret för dem som inte är medborgare i vårt eget land ställts på sin spets, t ex i frågor som skolgång och boende. Frågan om medborgarskapets innebörd måste relateras både till nationalstatens ansvar och till den rörlighet som vi sedan mer än 20 år vant oss vid. En människa kan inte fråntas sitt medborgarskap och bli statslös genom ett majoritetsbeslut, tvärtom, medborgarskapet är grund för rättsstatens behandling av den enskilde.
Så, om Europa istället diskuterade de rimliga intressekonflikter som finns avseende statens grad av suveränitet, demokratins möjligheter och medborgarskapets innebörd så finge vi en avsevärt tydligare politisk karta där väljarna kunde orientera sig. Europas stigande temperatur borde kunna svalkas av.
