Demker: Minnet som motståndsrörelse

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Ett vakttorn i Auschwitz Birkenau, en del av den europeiska historien.
Foto: Markus Schreiber
Ett vakttorn i Auschwitz Birkenau, en del av den europeiska historien.

Den europeiska historien är en historia av kulturell mångfald, alla som påstår något annat ljuger.

”Jag kommer inte heller ihåg hur gammal jag var när hon berättade för mig om nazismens fasor, men jag minns min skräck. I efterhand förstod jag att hon var noga med att vi skulle veta och lära oss.” (s 286)

Så skriver journalisten Gunnar Bolin i sin bok ”Hovjuvelerarens barn” (Bonniers 2019) om sin farmor Karin. Karin var gift med en österrikisk socialdemokratisk politiker och levde stora delar av sitt vuxna liv i en liten stad utanför Wien. Den 27 januari är det 75 år sedan det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz’ lägerfångar nåddes av räddningen i form av Röda Arméns soldater. Några minns ännu den tiden.

Min pappa berättade för mig om sönderbombade tyska och polska hamnstäder efter kriget, min klasskamrat berättade om sin fars ohyggliga mardrömmar om sin tid som tysk krigsfånge i Baltikum och min dåvarande svärmor berättade om skräcken hos ett barn som sitter i källaren och ser hur hemstaden Hamburg brinner efter de allierades bombningar.

Gunnar Bolin ger en personlig inblick i hur perioden 1914-1945 fortsatt att forma oss som kommer efter. Jag var bekant med namnet W. A. Bolin och hade läst om att juvelerarfamiljen fick fly Ryssland i samband med revolutionen, men jag hade ingen aning om att familjen så tydligt gestaltar Europas 1900-talshistoria. Och återigen påminns jag om att den svenska homogenitet som då och då anses oomtvistad aldrig existerat. Saken är bara den att i det gamla enhetliga Myndighetssverige var sådana olikheter inget man pratade om. Bolin följer sin släkts kamp för att överleva och för att bevara sin värdighet - från ryska revolutionen och fram till äldreboendets vänliga enformighet.

Gunnar Bolin.
Foto: Bertil EnevÂg Ericson / TT
Gunnar Bolin.

Och mitt i familjen står huset utanför Båstad, med sin fruktodling nära havet, som fungerar som en sommarkoloni för både familj och vänner. Ibland är det fattiga vänner på flykt från Ryssland eller Österrike som behöver tak över huvudet och ibland är det kusiner som söker sol och bad. Familjen talar ryska, tyska, svenska och franska och de blandar språk och traditioner till en egen mix. I släkten finns också ett judiskt påbrå som gör sig alltmera påmint hos pappa Gerhard, men Bolin visar också hur judiskt arv och historia varit, och fortfarande är, sammanflätat med hela den europeiska historien. Nazismens försök att fördriva allt judiskt kom att separera något som i praktiken var oskiljbart. Vi har sett det förr: människor som varit grannar och vänner blir fiender när politiken mobiliserar den livsfarliga vi-och-dom-logiken. Den europeiska historien är en historia av kulturell mångfald, alla som påstår något annat ljuger. Europa är en mångfald som likt en bred flod integrerar och avskiljer på samma gång; vatten och land; stenar och strömmar; krökar och vattenfall. Det ena finns inte utan det andra.

Är trettiotalet på väg tillbaka? De som viftar bort varningarna glömmer att anti-semitism och rasism återkommande använts i Europa för att legitimera de egna privilegierna. Som europeisk mänsklighet har vi en plikt att ständigt påminnas om Auschwitz.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.