Historien brukas ofta för att förstärka och försvaga våra argument när vi försöker övertyga. Nog har vi alla hört försök att legitimera samtida manliga maktutövning med förment naturligt leverne som förekom på?
Ju längre bort i en svunnen forntid historien finns desto lättare att lansera sina egna tolkningar av den tycks det.
I Skandinavien finns de flesta av världens hällristningar och i Bohuslän finns den största koncentrationen av sådana ristningar (i alla fall av de som hittills upptäckts) i vårt land. Ristningarna började sannolikt växa fram under bronsålderstid för nästan 4 000 år sedan och de har varit föremål för en mängd olika tolkningar.
Häromdagen hade jag förmånen att få göra en resa både i tid och geografi för att titta på dem och diskutera deras vetenskapliga framtid. Särskilt intressant tyckte jag att det var att ristningarna tillkommit över så lång tid, ofta rakt över befintliga bilder men också kompletterande dessa. Mängden skepp är intressant, ristningarnas läge när de tillkom var alldeles nära vattnet. Mycket tyder därför på att ristandet av bilderna är en återkommande ritual för att befästa den sociala gemenskapen kring sjö- och kustkulturen, kanske för att ge lycka och styrka på färderna eller kanske för att exkludera dem som inte hörde till gruppen av sjöfarare.
Påfallande många bilder är s k antagonistiska, alltså bråk och konflikt mellan människor, med olika sorters vapen. Så särskilt harmoniskt, öppet och jämlikt var knappast det samhälle som existerade under bronsålderstiden vid Nordsjöns kuster.
Hällristningarna fick en särskild betydelse i den nazistiska ideologin då en ursprungligen nederländske doktor i filologin Herman Wirth redan under 1930-talet började undersöka och avbilda dem. För honom utgjorde bilderna ett språk om makt och herravälde som dåtidens människor förmedlade till samtiden.
Och för Wirth var denna plats också en vagga för den ariska ras som han menade skulle behärska världen. Norden hade en priviligierad plats i den nazistiska mytologin och Wirth var inte sen att försöka använde vetenskap för att underbygga nazismens bild av urhemmet för den sköne ariern vars lynne var lämpat för att styra. Tyvärr lyckades han förstöra en del av ristningarna genom sin klumpiga teknik. Icke desto mindre fanns hans avgjutningar på museum i Österrike ännu för bara något decennium sedan.
Modern forskning tyder dock snarare på hierarkiska hövdingasamhällen som investerade i handel över haven, plundringståg, stred om territorier och resurser, odlade och fiskade och tillverkade vapen och verktyg. Det ariska urhemmet lyser med sin frånvaro. Historien erbjuder inga färdiga tolkningsmallar, den ger ett stoff och en bakgrund till den samtid vi själva skapar. Vi är vare sig historiens fångar eller dess erövrare. Men i sommar rekommenderar jag ett besök i Tanum, titta på hällarna, fångas av rösterna från bronsåldern, ta en kopp kaffe och avsluta med ett besök på fina, lite gammaldags, Underlös museum.
Och vad hände med Wirths arbeten? Idag finns de åter i Sverige, tätt packade under en presenning i en kärra ute i ett traktorgarage. Så mycket för den ariska historien!
