Mikael Hermansson: De ”små båtarna” seglar inte längre
I år är det 80 år sedan evakueringen från Dunkerque – den brittiska expeditionsstyrkans reträtt från Frankrike i slutet av maj och början av juni 1940. Som med så mycket annat från krigsåren har de svartvita bilderna av de väntade soldaterna på stränderna på andra sidan Engelska kanalen blivit en del av brittiskt självmedvetande. Likt ikoner förmedlar de något som ligger bortom och djupare än bara minnen av själva händelsen.
Soldaterna själva är sedan länge borta. Det är tveksamt om det finns någon enda av dem kvar i livet.
”Den tyska invasionen av Frankrike, Nederländerna och Belgien är genomtröskad av historikerna. Orsakerna till den brittiska reträtten är väl kända och kretsar kring oförmåga till samarbete och politisk oenighet mellan de allierade.”
Tidigt i berättelsen om evakueringen, som i slutändan visade sig omfatta drygt 338 000 brittiska och franska soldater, fick ”de små båtarnas” insatser för att skeppa ut soldater från de långgrunda stränderna ta stor plats. För den fortsatta krigsutvecklingen hade denna civila del av evakueringen i själva verket först och främst en moralhöjande effekt i efterhand; de flesta soldater forslades ut direkt från yttre hamnen, med flottans jagare och minsvepare eller av rekvirerade färjor.
Onekligen en bragd och en enastående ansträngning under tryck från en motståndare som då, för 80 år sedan, hade allt i sin hand.
Men i 75 år har kriget varit historia.
Ändå förblir fiendebilden densamma.
Ett exempel på hur detta fenomen kan utnyttjas stod Storbritanniens nuvarande premiärminister Boris Johnson för i en intervju med ansedda The Telegraph. Rubriken ”EU vill ha en superstat, precis som Hitler ville” säger det mesta. Men ibland används evakueringen från Dunkerque mer genomtänkt – om än inte mindre vulgärt – som när ”de små båtarna” gjordes till en populistisk parallell till EU-folkomröstningen: Det var ”folket” som ännu en gång skulle rycka in och genomföra det som ”eliten” varken ville eller kunde.
I dag används ”Dunkerque-andan” i debatten om coronavirusets härjningar i landet. ”De små båtarna” dyker upp utan att någon höjer på ögonbrynen. Som när sir Paul Nurse, högste företrädaren för ansedda biomedicinska forskningslabratoriet Francis Crick Institute, redan 2 april uppmanade Boris Johnson att visa att han inte glömt vad som hände på andra sidan kanalen för 80 år sedan. Nurse valde sina formuleringar med politisk precision när han ordagrant sa att det nu var dags för att låta ”de små båtarna”-laboratorierna över hela landet hjälpa till.
I den tory-trogna tabloidpressen talar vissa ledarsidor om att Johnson har uppvisat egenskaper som leder tankarna till föregångaren på Downing Street nr.10, Winston Churchill. Men kanske är det trots allt så att Churchill själv satte fingret på den ömmaste av punkter i den jämförelsen när han i omedelbar anslutning till att evakueringen avslutades yttrade det som kan beskrivas som alla tvehågsna hållningars moder: Den ”mirakulösa räddningen” ägde rum, medgav han, efter en ”jättelik militär katastrof”. Var Johnson väljer att lägga betoningen är inte utan betydelse, inte minst nu när antalet avlidna på grund covid-19 vida överstiger 50 000.
I de mest idealiserande jämförelserna hänvisas rentav till karaktärsdrag och utseendemässiga likheter mellan de båda premiärministrarna. Men det är knappast i de båda rundlagda männens som eventuella likheter ska sökas. Det slående är snarare att de båda ställdes inför tvånget att byta handlingslinje på mycket kort tid.
”I dag används ”Dunkerque-andan” i debatten om coronavirusets härjningar i landet. ”De små båtarna” dyker upp utan att någon höjer på ögonbrynen.”
Den tyska invasionen av Frankrike, Nederländerna och Belgien är genomtröskad av historikerna. Orsakerna till den brittiska reträtten är väl kända och kretsar kring oförmåga till samarbete och politisk oenighet mellan de allierade. Churchills linje var ända fram till det oundvikliga ett faktum, att fortsätta strida i Frankrike till varje pris. Med endast några dagar till godo fick han ge upp och välja att dra sig undan slagfältet. Johnsons ursprungliga strategi var ”flockimmunitet”. Till sist gick detta vägval inte att försvara. Här finns likheten: Det svåra läge som nu råder i landet har sin förklaring i det som hände mellan 16 och 23 mars, då den brittiska regeringen övergick till att genomdriva en nedstängning av samhället men fastnade i en svårbegriplig tvehågsenhet. Under tiden fick ”fienden” övertaget och hann sprida sig exponentiellt.
Historiska paralleller må ha sina bestämda begränsningar, men här är den inte alldeles tondöv.
Evakueringen från Dunkerque kan mycket väl betraktas som ett mirakel, men ett som förutsatte stora offer i döda, sårade och tillfångatagna som lämnades kvar på stranden. Deras offer löste Churchills dilemma. För Jonson ser det än så länge mörkare ut.
Numera är det bara som politisk metafor som ”de små båtarna” seglar till undsättning.
