Kajsa Kettil: De flesta politiker är ändå som folk är mest
När valrörelsen i veckan har dragit igång på allvar efter politikernas semesterdvala lär utspelen hagla och politikerna ge varandra verbala höger-, mitten- och vänstersmockor. Det är inte alltid vackert, det rör sig ofta om spel, och en åskådare kan lätt få känslan att replikerna är delar av ett inövat skådespeleri. Men när debatten blåser som värst kan det vara värt att stanna upp och påminna sig om varför makthavarna gör som de gör och säger som de säger.
För vi får ändå tro att deras politiska engagemang i de allra flesta fall bygger på en ideologisk övertygelse, och att politiken är ett verktyg för att omsätta denna övertygelse i praktiken. Det motsatta vore överdrivet politikerförakt.
När rikspolitiken mest liknar en lekstuga, vilket varit fallet under delar av det senaste årets mer eller mindre fullbordade regeringskriser, är det visserligen lätt att nämnda politikerförakt vaknar till liv. Varför gör de på detta viset? liksom.
Ändå är det relevant att ställa sig frågan: Spelar det någon roll vem som bär förtroendet att förvalta folkets vilja?
Självklart spelar det roll, men det kan också vara värt att påminna om att de flesta politiker är som folk är mest.
När fokus ofta riktas mot rikspolitiken är det lätt att glömma att över hela landet kämpar lokala fritidspolitiker trots ytterst begränsat ekonomiskt arvode. De läser stora mängder material inför kommunfullmäktigemöten, delar ut flygblad på sin hemorts höstmarknad och prioriterar nämndmöten trots att livspusslet egentligen inte går ihop den här veckan heller. Och de gör det inte bara för sin egen skull, utan lika mycket för din och min.
Förhoppningsvis arbetar de för ett bättre samhälle för alla oavsett ålder, kön, inkomst, ursprung och så vidare. Det vore dock naivt att tro att deras egna egenskaper och erfarenheter saknar betydelse.
Men då kan en blick utanför landets gränser muntra upp.
För en tid sedan publicerade BT en sammanställning över hur mycket de folkvalda i Sjuhärad tjänar. Föga förvånande tjänar moderater mest och vänsterpartister minst.
Listor i all ära, de kan på ett pedagogiskt sätt rangordna och tydliggöra likheter och olikheter. Men placeringen på listan säger inte allt. Det skiljer exempelvis mer i inkomst mellan en genomsnittlig vänsterpartistisk och socialdemokratisk lokalpolitiker än det gör mellan en moderat och en socialdemokratisk dito.
Stefan Lindborg, gruppledare för V i Borås, säger att han är glad över att partiet representerar många låginkomsttagare. Hasse Ikävalko, kretsordförande för M i Borås, är medveten om att hans parti attraherar många företagare, ledare och personer med utbildning. Samtidigt lyfter han att den arbetslinje partiet driver gynnar även låginkomsttagare.
Det ligger mycket i den beskrivningen. Det var också huvudbudskapet när duon Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog Alliansen till makten 2006, att såväl låg- som medelinkomsttagare skulle få mer kvar i plånboken tack vare lägre skatter.
Enligt David Karlsson, professor vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, är resursstarka personer överrepresenterade bland våra politiker. Denna trend har också förstärkts med tiden. Däremot är skillnaden mellan politiker och medborgare i Sverige mycket mindre än i många andra europeiska länder, säger han till BT (2/7) och tillägger: ”Det vill säga svenska politiker är mer representativa socialt och socioekonomiskt. I andra länder tillhör politikerna oftare mer av ett elitskikt i samhället.”
Få kan illustrera denna elit – och framför allt synen på densamma – som Frankrikes president Emmanuel Macron, som trots sin socialliberala, långt från extrema mittenpolitik retar upp många fransmän. Han har gått på de fina elitskolorna, haft fina jobb och ännu finare politiska uppdrag. Han ser proper ut, är bildad och vältalig. Men trots de väl valda orden upplever många att han är arrogant och saknar empati, vilket statsvetaren Katarina Barrling beskriver i tidningen Axess (nr 5, juni 2022): ”En garant för demokratins överlevnad, å ena sidan, en företrädare för en världsfrånvänd elit som vänt folket ryggen, å den andra.”
Så drastiskt skulle få svenska politiker beskrivas. Här ses också folkligheten som en viktig faktor för den som vill vinna val, vilket ofta manifesteras av att politiker grillar, äter eller bara i allmänhet låter sig fotograferas hållande i en varmkorv. Minns exempelvis Alliansens uppmärksammade korvgrillning 2013 och Socialdemokraternas valfilm 2018 där Stefan Löfven står vid en korvkiosk och diskuterar politik med killen bakom disken, för att avsluta med att han förutom alla uppräknade förslag vill ha en kokt med bröd också.
Det går absolut att raljera över korven som Svensson-symbol. Det är rentav ganska roligt. Men den som gräver lite djupare efter anledningen till denna strävan att framstå som just folklig finner snart att det sker naturligt även för partiledare både till höger och vänster.
Men så kommer ju också många från relativt vanliga uppväxtförhållanden, vilket också kan ses som ett tecken på att levnadsvillkoren, eller klyftorna om man så vill, i Sverige är små sett ur ett internationellt perspektiv.
Det kan vara värt att ha i åtanke när såväl korvar som politiker grillas inför valet.
