Därför får Bildt chansen att inte svara

Ledare Artikeln publicerades
Carl Bildt, före detta allt möjligt, men likväl sätts odds på honom som efterträdare till Anna Kinberg Batra. 51 gånger pengarna hos Unibet, till exempel...
Foto:BERTIL ENEV≈G ERICSON / TT
Carl Bildt, före detta allt möjligt, men likväl sätts odds på honom som efterträdare till Anna Kinberg Batra. 51 gånger pengarna hos Unibet, till exempel...

Går det att förklara uteblivna svar om man inte ställer sig frågan: Är det möjligtvis den som frågar som det är fel på? Den tanken gör sig tidigt påmind i läsningen av Björn Hägers Uppdrag Bildt En svensk historia (Norstedts 2017).

Carl Bildt är erkänt svårt att intervjua. Det är en etablerad sanning i journalistkretsar. Min egen erfarenhet av den förre moderatledaren, statsministern, fredsförhandlaren och utrikesministern är därför aningen dubbel. 1984 satt jag i dryga två timmar i enrum med honom på Moderaternas hus vid Kungsleden i Borås och fick för Västgötademokratens räkning svar på frågor om de vid den tiden så aktuella ubåtskränkningarna. Jag har ofta när Bildts mediakrumbuktande förts på tal tänkt på den kvällen; vad var det som fick honom att prata och – viktigare – svara på mina frågor?

Den enda rimliga förklaringen jag kan tänka mig är att den bok med ubåtssiluetter som jag hade med mig väckte hans intresse. Han snappade åt sig den, bläddrade med frenesi och kommenterade varje siluett, och därmed var isen bruten. Rubriken ”Carls bild(t) av u-läget” var väl inte alldeles kongenial.

Det går inte att dra andra slutsatser av den anekdoten än att det hela utgjorde ett undantag. Tio år senare, i samband med den hastigt påkomna partiledardebatten i Gnosjö där Bildt lanserade begreppet ”rrödgrrön rröra”, intervjuade jag honom för BT;s räkning och möttes av en enastående ovillighet att acceptera mina eller andras frågor om de inte ställdes som han ville.

Björn Hägers bok utgör ännu en bekräftelse av detta fenomen, men också en förklaring till varför Bildt samtidigt kunde vara så enastående populär i breda befolkningslager: Han satte journalister på plats. Till bokens förtjänst hör att de många skildringarna av hur detta platssättande går till, och hur han utnyttjar denna sin förmåga till att krångla sig ur försök att ”sätta dit” honom.

Att Bildt lyckas så förvånansvärt ofta beror på att de journalistfrågor som riktas till honom inte sällan bärs av ett ointresse för själva svaret. Det blir lätt så när syftet med att ställa dem blir att tilldela moraliskt ansvar när det inte går att belägga honom med direkt skuld.

Medielogiken påverkas av sin egen begränsning. Som Häger så träffande formulerar det hänger detta samman med behovet av ibland allt för långt gången förenkling:

”Optioner, jävsfrågor och kopplingar i flera led till ryska gasbolag är krångligare att sätta rubriker till än svarta barnflickor och obetalda tv-licenser. Eller parkeringsböter.”

Bildt har varit aktuell i alla avseenden, som i fallet med Lundin Oil och de sudanesiska byar som ska ha förstörts när företaget behövde en väg till ett av sina oljefält. Det är engagemanget i och optionerna från oljeföretagen Gazprom och Vostok Nafta, och finansföretaget Legg Mason. Förra miljöpartistiska språkröret Peter Eriksson polisanmäler honom för mutbrott. Utredningen läggs ner. Frågorna hopar sig. Samtidigt vill media ha kommentarer till felparkeringar och kronofogdekrav på 100 kronor. Dessutom bjuds han och andra politiker i liknande ställning ofta in till lekprogram, spekulationer om melodifestivalsegrare eller, som i fallet Göran Persson, till att dansa med kossan Doris. För Bildt har det funnits många sådana tillfällen, nu senast när han i SR:s julkalender Månsaråttan 2015 spelade farbror Diego som flyger jorden runt.

Frågade sig redaktionen om han hade olja på sina händer?

När Ring P1 annonserade att programmet den 6 maj 2013 skulle handla om varför Carl Bildt inte skrev under en FN-deklaration om förbud mot kärnvapen, ringde Bildt direkt in till programmet redaktionen för programmet där ”vanligt folk” får göra sig hörda och kniper ett scoop när utrikesministern säger att ”hans inställning till kärnvapen har blivit feltolkad”. Ansedda Ekoredaktionens chef blir rasande eftersom de sökt honom för kommentarer i över en vecka. Men när Ekot och andra redaktioner så får sina kommentarer, ligger frågornas fokus i stället på varför han valde att först uttala sig i Ring P1!

Så många frågor, så lite resultat. Om detta vittnar Hägers bok med eftertryck.

Det faktum att Carl Bildt lyckats göra som han gjort så länge handlar till inte obetydlig del om annat än hans ovilja att svara.