Dags att ta ett steg tillbaka
Under våren sände SVT:s Uppdrag granskning ett reportage om könskorrigering som vållade till stor debatt. Det visade sig att det fanns unga personer som genomgått könskorrigerande ingrepp, men som nu ångrade sig. Läkare vittnade i sin tur att det var mycket ovanligt att vården nekade någon könskorrigerade behandlingar. Därmed väcktes frågan om huruvida personer med könsdysfori, det vill säga att man som känner sig som det motsatta könet, är i behov av könskorrigerande ingrepp, eller om vissa i själva verket behöver annan typ av vård.
När diskussionen begav sig frågade sig Amanda Broberg på denna ledarsida (9/4) vad som händer om könsdysfori, eller upplevd könsdysfori är ett symtom snarare än orsaken till lidandet. Personer med könsdysfori mår ofta mycket dåligt, bland annat som en konsekvens av känslan av att vara fast i fel kropp, men även till följd av samhällets normer och värderingar. Många dras med andra besvär så som till exempel ätstörningar. Frågan som följer är obekväm, men relevant – kan det vara klokt att i första hand vårda även dessa besvär?
Vidare kan man fråga sig om denna grupp hade påverkats så pass negativt om könsrollerna i samhället varit något mer inkluderande än vad de anses vara i dagsläget.
Det är viktigt att understryka att det finns personer som mår bättre av att genomgå en könskorrigerande behandling, och bör således fortsättningsvis vara ett alternativ för personer med eventuell könsdysfori. Men problemen med att ingreppen genomförs utan någon vidare eftertanke från vårdens sida får inte underskattas. Det kan i värsta fall leda till att patienter får fel vård, vilket Uppdrag gransknings första reportage visade på.
I veckan kom Uppdrag granskning med ännu ett avslöjande gällande könskorrigerande vård. Det visade sig att en formulering i en statlig utredning från 2014 är felaktig. I utredningen påstås att unga transsexuella tar sitt eget liv i väntan på operation, men ingen som bistått utredningen kan svara på varifrån uppgiften kommer. Utredningens sekreterare säger till programmet att det i själva verket ska stå att många unga transpersoner tar sitt liv på grund av de levnadsförhållanden som de lever under.
Det är en viktig skillnad, inte minst med tanke på vilken betydelse utredningen haft för regeringens förslag om att sänka åldersgränsen för underlivskirurgi till 15 år, och 13 år för hormonbehandlingar. Företrädare för regeringen brukar med jämna mellanrum använda den påstådda självmordsrisken som ett argument för att påskynda sitt förslag.
Dessa ingrepp är oåterkalleliga och kan uppenbarligen orsaka ytterligare lidande för en redan utsatt grupp. Med anledning av de uppgifter som framkommit i veckan borde regeringen tänka ett varv kring. Det är inte bråttom med en ålderssänkning för behandlingarna. Det är bråttom att få stopp på förslaget.
