Det behöver inte vara fel, men det kan inte vara hela lösningen.

Ofta tappas en kategori bort: Föräldrarna.

Kanske beror det på att ämnet är känsligt; det är obekvämt både att kritisera och bli kritiserad, och risken är dessutom stor att vettiga män och kvinnor känner sig påhoppade i onödan vilket i sin tur kan försämra relationen mellan hemmet och diverse myndigheter.

I veckan har två situationer – en lokal och en nationell – påmint om just föräldrarnas viktiga roll. Exemplen visar att det behövs både fingertoppskänsla och mod att ruska om.

Det ena, och också det allvarligaste, rör risken att barn glider in i kriminalitet. På tisdagen rapporterade Ekot om ett nytt, treårigt projekt i Linköping, Södertälje och nordöstra Göteborg där polis och socialtjänst samarbetar för att förhindra att barn och ungdomar glider in i grov brottslighet. Efter en tysk modell ska 8-15-åringar i riskzonen identifieras, och sedan ska polisen och socialtjänsten kontakta deras föräldrar.

Syftet är att skriva kontrakt med föräldrarna och därmed komma överens om att deras son (eller dotter om det skulle vara aktuellt) ska ingå i programmet. Det omfattar bland annat samtal med socialpedagoger och hjälp att se sig som en del av samhället i stället för utanför. När hemmet och statliga myndigheter gemensamt sluter upp är förhoppningen att den negativa trenden ska brytas.

Metoden heter just ”Vända kurvan” och har de senaste tio åren haft framgång i Tyskland, exempelvis minskade antalet fall av misshandel med 75 procent.

Det återstår att se hur väl satsningen faller ut i Sverige. Men en sak är klar: Chanserna att få ett barn på rätt spår ökar om både den privata och offentliga sfären runt honom samarbetar.

Samma princip gäller attityder i allmänhet, och det är nu vi kommer in på det lokala exemplet. Under en längre tid har pedagoger på F-6-skolan Bogesundsskolan i Ulricehamn reagerat på dryga attityder och olämpligt språkbruk hos eleverna. Eftersom det påverkar den allmänna trivseln har de känt sig tvungna att agera.

Det bör poängteras att det inte ska dras något likhetstecken mellan barn som begår brott och barn som säger fula ord på rasten. Det är inte det som är poängen här. Tanken är i stället att lyfta att den unga personens föräldrar har stor makt att se till att det oönskade beteendet inte sker alls.

Visst finns familjer där de vuxna är själva problemet och där barnens agerande speglar föräldrarnas. Men de är inte i majoritet. Många situationer skulle nog inte uppstå om mammor och pappor var tydligare med hur vi pratar och hur vi beter oss.

Detta budskap fick föräldrar till elever på just Bogesundsskolan på måndagskvällen. På inbjudan av de driftiga pedagogerna tillbringade läraren och föreläsaren Peter Rylander en heldag på skolan där han pratade med eleverna om vad som är lämpligt beteende. Och på kvällen var det alltså föräldrarnas tur. Det var egentligen inget nytt han kom med (förutom en uppräkning av de grova ord han har hört i skolkorridorer och klassrum runtom i landet). Hans största förtjänst var att han vågade säga rent ut att föräldrar måste ta större ansvar och engagera sig mer i barnens uppförande.

En flicka eller pojke som känner sig trygg med vad som gäller i just hennes eller hans familj har lättare att stå emot grupptryck i skolan.

Självklarheter? Ja. Angeläget? Ja, tyvärr. Åtminstone tills vi har hjälpts åt att vända trenden.