Lars Stjernkvist: Dags att ändra synen på pension
En förklaring är säkert att det med åldrandet följer en viss ångest, åtminstone i mitt fall. Men irritationen beror också på vårt samhälles absurda fixering vid ålder. Jag är numera frilansjournalist och krönikör och det är möjligt att jag inte är lika snabb som när jag var 25. Å andra sidan har jag samlat på mig en massa erfarenheter som gör mig till en lämpligare krönikör än när jag var 25. 65-årsgränsen känns tämligen odramatisk för mig.
Lars Stjernkvist
är före detta partisekreterare för Socialdemokraterna. Han är även utredare i regeringskansliet med fokus på ett hållbart arbetsliv.
Jag förstår självklart att det är annorlunda för andra. Många har fysiskt och psykiskt påfrestande jobb, som gör att de behöver byta yrkesspår eller trappa ner långt före dagens pensionsålder. Villkoren är väldigt olika, och det är just det som är min poäng. Vi behöver en mer frimodig syn på ålder och arbetslivets längd.
Jag tror inte att någon har missat att det saknas kompetens inom en rad områden. Det saknas sjuksköterskor och barnmorskor och tandhygienister och andra inom vården. Äldreomsorgen behöver mer personal. Med Artificiell intelligens kan vi säkert klara en del arbetsuppgifter, men inom överskådlig framtid behövs det tiotusentals fler yrkeschaufförer, industriarbetare och ingenjörer.
Det finns en väldigt enkel matematisk förklaring till alla larmrapporter om kompetensbrist. Antalet personer över 80 år kommer att öka med drygt 60 procent under de kommande tio åren. Under samma period ökar andelen i förvärvsarbetande ålder nästan ingenting.
Det är av det här skälet som regeringen vill behålla hyfsat generösa regler för arbetskraftsinvandring. Problemet är att nästan alla länder i vår omgivning har samma problem.
”Det är hög tid att vi börjar betrakta pensioneringen som en möjlighet, inte som ett hot eller en order att sluta.”Lars Stjernkvist
Mot den här bakgrunden är det bra och begripligt att riksdagen har beslutat höja pensionsåldern. Men det räcker inte. Mer måste göras så att fler orkar arbeta hela arbetslivet. Likaså måste mer göras så att alla som idag står utanför arbetsmarknaden får en chans att delta. Möjligheterna till utbildning för att byta jobb har nyligen förbättrats, och det är ytterligare en viktig åtgärd.
Sedan kommer vi till det jag började med; det är dags att bryta åldersfixeringen. Det finns undersökningar som visar att många, kanske en tredjedel, vill fortsätta jobba efter 65. Det är hög tid att vi börjar betrakta pensioneringen som en möjlighet, inte som ett hot eller en order att sluta.
Jo, det är lättare för mig att säga, och jag tycker att undersköterskan och byggnadsarbetaren förtjänar ett lugnare liv. Men jag är helt säker på att många yngre skulle orka längre och trivas bättre om några äldre kollegor stannade kvar som stöd och mentorer, om än på deltid.
