Mikael Hermansson: Då har populisterna redan vunnit
I torsdags publicerade brittiska The Guardian en intervju med Hillary Clinton, som alldeles uppenbart tycks fundera på att åter göra ett försök att bli USA:s president. Hennes budskap var att Europa måste minska invandringen om inte den populistiska våg som ”lett till brexit och Donald Trumps styre” ska förvandlas till en tsunami som ödelägger såväl unionen som de värderingar som den bygger på.
Vad Clintons ord mest av allt signalerar är att hon har insett att hon måste närma sig en mera Trumpsk politisk hållning för att kunna göra en comeback. Men i sak kan hon mycket väl ha rätt, men bara i relativ betydelse: Redan i dag är den populism hon varnar för en betydande kraft i de allra flesta länder inom EU. Inte sällan bygger den sin framgång på att just ifrågasätta invandring av alla slag.
För EU-ländernas del är dock Clintons budskap feltajmat. Strömmen av flyktingar över Medelhavet är lägre än på väldigt länge. Hittills i år handlar det om ”bara” drygt 93 000 till en union som omfattar närmare 500 miljoner människor i 27 länder. Totalsiffran för alla som kommer till unionen är dock högre, om än även den väsentligt lägre än tidigare. Så om de populistiska framgångarna skulle vara avhängiga av vilka volymer som kommer in i unionen, och i förlängningen till Sverige, borde dagens rekordlåga nivåer ha en självreglerande effekt på dessa partiers framgångar. Men med tanke på hur opinionsmätningarna ser ut, kan själva nivåargumentet knappast vara särskilt relevant för att förklara varför populisternas framgångarna fortsätter.
Ofta används formuleringen ”kan vi tala om det här nu?” när företrädare för etablerade partier eller debattörer ska motivera varför de vill se ett minskat eller rent av obefintligt flyktingmottagande. Användandet av den retoriska ful-krumeluren ter sig dock mest som ett indirekt medgivande av att svenska debattörer till höger och till vänster är väldigt vind- och konjunkturkänsliga. Men vem har sagt att yttrandefriheten inte har ett pris?
I samma Guardianartikel intervjuades även Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, som delvis gav henne medhåll. Men Blair, som är och var en väsentligt klokare politiker, sa också att samhället måste ”hantera de legitima problemen och ha svar på dem”. I detta har han rätt; det är hur och med vilka motiv som detta sker som är avgörande.
Det finns sannerligen legitima problem med alla former av migration. Men den som vill hävda att dagens situation på bostadsmarknaden, i skolan eller i utanförskapsområdena bara handlar om volymer får omedelbara problem med sina arguments legitimitet, inte minst av historiska skäl. Dagens utanförskap beror till stor del på svenska beslut som fattats långt, långt innan vi började tala om flyktingar som ett problem.
När riksdagens socialförsäkringsutskott i veckan hanterade betänkandet 2018/19:SfU10 ”Moderna och rättssäkra regler för att hålla utlänningar i förvar” så argumenterade utskottet för att avvisa regeringens proposition med att den inte motsvarade dagens förväntningar på en sådan lagstiftning: ”Sverige riskerar att få omfattande skuggsamhällen till följd av att lagakraftvunna beslut om avvisning och utvisning inte kan verkställas”.
I allt väsentligt är utskottets beslut relevant, inte minst med tanke på att den utredning som ligger till grund för regeringens proposition är närmare tio år gammal. Men den politiska risken med att hänvisa till det citerade motivet är inte att den nya lagen inte ska ”rensa ghettot” – för att låna lite av den danska regeringens sätt att tala om dessa områden – utan att ett ”till varje pris”-tänkande lätt får ta överhanden.
Här ligger risken med att anpassa sig till populisternas politik och retorik i öppen dager. Det blir nämligen lätt ett omvänt volymresonemang, där det enda som gäller är att få ut så många som möjligt.
Och då har ju populisterna redan vunnit.
