Amanda Broberg: Vem dör för våra synder i dag?
Det är sedelärande i coronatider. Uppoffringarna vi alla måste göra – inte träffa våra äldre, avstå från resor och nöjen och kanske undvika att träffa vännerna på ett tag. Hemmasittandet blir snabbt en tärande tillvaro när vanan är något annat. Samtidigt ser vi smärtsamt på när verksamheter går omkull och jobb försvinner.
Att återuppbygga ett öppet samhälle är inte något enkelt. Och det är sorgligt att se att somliga nu drar slutsatsen att detta är slutet på en era som började med murens fall.
I en krönika på Expressens kultursida menar Joel Halldorf att det är rädslan för döden som spökar i coronakrisen. Hyperindividualismen gör att det största hotet är döden, eftersom vi inte är en del av något större. Frågan är dock om att vara en del av en större berättelse är ett vaccin mot den ångest som härjar hos så många.
Men när livet sätts på vänt är är det också sådana känslor som är kvittot på att man lever. Nästa ansats är lättjan eller likgiltigheten, som passande nog är en av de sju dödssynderna.
Den litterära karaktär som ofta får porträttera denna form av absurda meningslöshet är Albert Camus mordanklagade karaktär Mersault i boken Främlingen. Hans likgiltighet inför moderns död och till synes totala avsaknad av empati gör honom snabbt till en logisk brottsling. Handlingen ses ofta som en parallell till Camus filosofiska inriktning – han var en av existentialismens främsta förgrundsgestalter. För existentialisterna var den stora frågan hur man orienterar sig i en främmande värld där livet till sin natur är meningslöst, eftersom man varken tror på Gud eller förnuftets makt.
Camus som var något mer optimistisk än vissa av sina filosofiska kollegor menade att det går att bryta sig loss från det meningslösa mönstret. Genom förändring och handling – att göra gott, göra upp och kämpa för mänsklig värdighet. På så sätt kunde en främmande värld bli mer begriplig.
“Detta är din väg, och det är nu, nu du inte får svika. Gråt om du kan – men klaga inte. Vägen valde dig och du ska tacka.” så diktade FN:s förre generalsekreterare Dag Hammarskjöld i boken Vägmärken som han beskrev som “En vitbok över mina förhandlingar med mig själv – och Gud.” Hammarskjöld gjorde vad han kunde för människans värdighet. Och kanske kan vi alla gör något nu också. Även för de som inte förhandlar med Gud finns en lucka för att göra något meningsfullt i spåren av pandemin.
Tron att människor måste tvingas in i ett högre syfte och tro på något större för att vilja göra gott i denna kris kan vara en aning överdriven. För de flesta som inte gör det finns ändå en existentiell dimension där man vill dra sitt strå till stacken. Det handlar kanske inte det om att försonas med döden, utan att göra upp med livet i en värld som i dessa tider tycks allt mer främmande.
Och när månader nu blir en slags långfredag tåls det att konstatera att Jesus redan har dött för våra synder. Och nu finns det en massa människor som kan dö av vår synd – likgiltighet och lättja inför det som sker.
