Amanda Broberg: Var rädd om möjligheten att möta världen
Klassdimensionen av vad man får uppleva spelar mindre roll idag än för några decennier sedan. Att fler människor reser såväl på semester som på konferensresor, äter och fikar ute. Detta går inte att förneka. Det är en oerhörd utveckling.
Konferensresan är inte längre något för direktören och koncernledningen, att flyga som bara en generation bort var något många aldrig hade gjort har tack vare lågprisbolag blivit något de flesta upplevt. Den explosionsartade ökningen av den privata restaurangkonsumtionen, som vuxit med 100 miljarder mellan 1980 och 2016, talar sitt tydliga språk. Numera etablerar sig krogkedjor i varje stad i Sverige, och charterbolagens avgångar är inte längre koncentrerade till Stockholm och Arlanda.
När det kommer till många av de branscher som sysselsätter miljoner människor världen över – besöksnäring, krogindustri och flygbolag – kryper sig ibland en moraliserande ton inpå. Att allt fler nu isolerar sig hemma och undviker att resa, äta ute och flyga ser vissa som en möjlighet. Kanske har ett fönster öppnats för att på allvar etablera en mer hållbar livsstil.
Men minnet är kort. Bara en generation bort var möjligheten att resa oerhört begränsad för många. Att flyga bort på semester var något de rika kunde, liksom att äta ute. Ojämlikheten i vad man fick uppleva var lavinartat större då, oavsett vilka siffror en populär fransk nationalekonom än smäller i bordet.
Den riskgrupp av äldre människor som vi nu försöker skydda från coronaviruset kan säkert berätta att det för inte alls länge sedan fanns en annan värld än den vi idag tar för given. En sluten värld, stängd, med flera totalitära stater som mörkade sina kriser, med få flygplan på himlen och ingen krog i varje hörn.
Att fler människor har fått se världen, upptäcka nya resmål och välja mat från främmande meny. Det är inga småsaker och framför inte ”växelpengar” för ekonomin. Alla de som predikar att detta sätt att leva inte är hållbart, borde prata med de hundratusentals som nu riskerar sina jobb bara för att dessa branscher har några usla veckor.
Det var ingen naturlag som gjorde allt detta möjligt – och det finns ingen naturlag som gör att alla dessa möjligheter kommer finnas kvar när vi återgår till det normala. Vi har en skyldighet att slå vakt om denna tillgång till en stor värld.
