Amanda Broberg: Vad vill Sabuni att man ska rösta på?
Sabuni var det okonventionella partiledarvalet som skulle rädda Liberalerna som länge hängt på riksdagsspärrens gärdsgård. Hennes tydlighet och den kritiska inställningen till Januariöverenskommelsen som lät skina igenom ibland var två framgångsfaktorer. Men som hon blev vald är hon på väg att utradera det sista av Liberalernas identitet.
I en intervju i SvD (11/14) inför landsdagarna haglar de häpnadsväckande svaren. När hon får en fråga om januariöverenskommelsens vara eller icke vara avbryter hon sitt svar efter en halv mening. “Jag menar, släpp det bara!” säger hon. På frågan om det verkligen går att samarbeta med partier som har så olika syn på var Sverige ska svarar Sabuni att “Det gjorde Alliansen som var fyra partier.” Det är ett närmast autistiskt förhållningssätt. Som om Sabuni inte förmår ser de uppenbart motstridiga ideologiska dimensionerna i januariöverenskomelsen, jämfört med Alliansen.
Detta med vad partier kan tycka visar sig dock snart vara något som Sabuni har en flexibel inställning till. “Det spelar ingen roll vilka fyra partier som samarbetar.” menar Sabuni vidare. Det spelar ingen roll vad man tycker, om det finns ideologiska motsättningar. Detta visar sig tydligt när hon får frågan vad som utmärker hennes eget parti och ger det kafkaartade svaret: “Att vi ger liberala svar. Vi kanske hamnar i några svar som är samma som S, eller till och med V, eller M. Det är inga konstigheter. Det är det som också för politiken framåt, att vi till slut landar i att vi faktiskt tycker lika.”
Det är en slags kompromissextremism som sällan skådats i svensk politik. Är det verkligen vad som för politiken framåt, att vi landar i att vi tycker lika. Är det inte exakt tvärtom?
Trots detta skräder inte Sabuni orden när hon ska beskriva liberalismen. I sitt linjetal på partidagarna pratade hon högstämt om “Liberalismens gamla tanke om att alla skulle få möjlighet att smida sin egen lycka.” Det är en liberal kliché som knappast kommer från någon äldre liberal tänkare utan kan härledas till den amerikanska konstitutionen.
Sabuni fastslår också att “utjämna liberala klyftor är en liberal specialité” som vore det en rätt man väljer på menyn. Men liberaler eller liberalkonservativas uppdrag har aldrig varit att sky klyftor bara för att, vilket skiljer de från mer vänstersinnade ideologier. “Ni ser snarare att de fattiga blir fattigare, förutsatt att de rika blev mindre rika” som Margaret Thatchers sa i sitt berömda angrepp på Labour-partiet.
Sabunis beskrivning av liberalismen haltar. Värre är dock att hon verkar ha lika dålig koll på sitt eget parti. “Vi måste titta närmare på det”, svarar hon på frågan om vilket parti Liberalerna är. Inte ens Sabuni som partiledare verkar ha en susning om vad L är, och samtidigt är en lång tradition av ett stolt och socialliberalt parti i svensk politik på väg att dö ut. Vad Sabuni gör med sitt parti är sorgligt att bevittna. Ännu tråkigare är att se med vilken nonchalans som deras potentiella väljare behandlas.
