Amanda Broberg: USA:s problem är inte våra
George Floyds död i våras skapade svallvågor av engagemang världen över och kommer sannolikt skrivas in i historieböckerna som en politisk brytpunkt. I efterdyningarna har protesterna mot rasism och polisbrutalitet varit mer omfattande än på många år. Missnöjet med den orättfärdiga behandlingen av svarta amerikaner och mot den institutionaliserade rasismen är förståeliga, i synnerhet då inte mer förändring skett trots att det gått ett halvt sekel sen medborgarrättsrörelsen. Men de problemen som nu belyses i hög grad är amerikanska, och att applicera samma problemanalys på länder som Sverige riskerar att stjälpa snarare än hjälpa.
Amanda Broberg
Är student- och marknadsansvarig på Timbro förlag.
Black lives matter-rörelsen har fått stort genomslag världen över. Risken är dock att de problem rörelsen adresserar, som i mångt och mycket har rötterna i en särskild amerikansk logik, också tas för givna av andra länder. För trots att Sverige och andra europeiska länder inte alls har samma erfarenheter av institutionaliserad rasism mot svarta, så har den amerikanska problemformuleringen fått fäste också utanför USA.
En förklaring till problematiken är att det politiska engagemanget i dag utspelar sig på sociala medier. Detta har möjliggjort ett allt mer globalt engagemang, på gott och ont. Risken är dock att man gör problem universella och därför glömmer deras kontext. USA har ett historiskt arv av slaveri och etnisk segregering. Rasismen och särbehandlingen av svarta amerikaner finns i landets historia och medvetande, och i det avseendet skiljer den sig från rasismen i Sverige.
Detta gäller också polisbrutaliteten, och strukturell rasism inom polisen. För det första präglas USA av en helt annan våldskultur än den svenska. Vapenlagarna är betydligt mer liberala, och inställningen att det är berättigat att skjuta i självförsvar, både för medborgare och polisen, är brett förankrad. Detta gör också att det är närmare till hands för den amerikanska polisen att ta till vapen.
”Den fientlighet som nu manifesteras mot det svenska polisväsendet är inte alls befogad på samma sätt.”
För det andra finns det också tydliga tecken på strukturell rasism inom det amerikanska polisväsendet. Svarta amerikaner stoppas oftare av polisen än vita, döms oftare till fängelse av domstolarna och löper dessutom betydligt större risk att dödas av polisen än vad vita amerikaner gör.
Den fientlighet som nu manifesteras mot det svenska polisväsendet är inte alls befogad på samma sätt. Och även om det förekommer rasism även här, så finns inte samma arv av den som i USA. Det verkar dock som att en yngre generations politiskt engagerade hämtar allt mer av sin politiska analys från USA. Och den amerikaniseringen av politiken för med sig betydligt värre konsekvenser än amerikaniseringen av kulturen. Det går att ha solidaritet med andra länder och deras problem, utan att göra dem till sina egna.
