Annons

Amanda Broberg: Svenskar – inte så toleranta som vi vill tro

Den svenska antirasismen stannar ofta vid internationell solidaritet – och arvet med blinda fläckar för den inhemska rasismen verkar tyvärr leva kvar.
Amanda BrobergSkicka e-post
Krönika • Publicerad 17 april 2021
Amanda Broberg
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Svenskar visar gärna solidaritet med amerikaner som utsätts för rasism, men är inte lika toleranta mot utsatta grupper på hemmaplan, skriver BT:s krönikör Amanda Broberg.
Svenskar visar gärna solidaritet med amerikaner som utsätts för rasism, men är inte lika toleranta mot utsatta grupper på hemmaplan, skriver BT:s krönikör Amanda Broberg.Foto: Heiko, Junge

I dagarna pågår rättegången om George Floyds död i somras. Den orsakade stormvågor i den antirasistiska rörelsen och trots den korta tid som gått sedan dess är det nog säkert att säga att det kommer förbli en symbol för ett större uppvaknande.

Men när jag scrollar igenom mina sociala medie-flöden dessa dagar är det inte uppdateringar om rättegången som möter mig. Det är ett inlägg om ytterligare en ung afroamerikansk man som dödats av amerikansk polis. Hans namn var Daunte Wright och inläggen uppmanar oss att inte glömma honom eller hans namn.

Annons

Uppslutningen i ett land nästan 800 mil bort får ändå beskrivas som både positiv och imponerande. Samma dag läser jag en artikel av Augustprisvinnaren Elin Anna Labba och börjar reflektera över det som händer i vårt eget land.

Samerna är ett svenskt urfolk och i modern tid har de fått ett erkännande som nationell minoritet. Rasismen mot och diskrimineringen av dem är något som Sverige först utövat i merparten av sin existens som nation. Och som vi försökt bekämpa, men inte lyckats så väl med.

Tvärtom hittar rasismen mot samerna nya sätt att existera i vår samtid. Det räcker att med att se sig om bland citat på nätet – citat som är för grova för att återges här – för att bli förskräckt.

Den svenska antirasistiska (och tyvärr rätt korta) historien är kantad av goda intentioner. Men den har sällan varit särskilt intresserad av att vare sig erkänna eller adressera den rasism som finns i Sverige.

Visst finns ett visst mått av historisk skam. Men den drabbar saker som det tidiga 1900-talets rasbiologiska institut i Uppsala, och i behandlas i bästa fall som avarter, i värsta fall som rena avvikelser från den plågsamt självgoda svenska självbilden.

Men man behöver inte gå tillbaka till 1920-talet för att dra den svenska rasismen till åminnelse. På 90-talet härjade både lasermannen och nynazister i Sverige. Samtidigt beskrev den dåvarande statsministern Carl Bildt den svenska rasismen som ett “randfenomen”. Och när Bildt tillsammans med Birgit Friggebo åkte ut till Rinkeby för att tala med några av de svenskar med utländsk bakgrund som var rädda för rasismen i spåren av Ausonius så möttes de av att Friggebo bad alla i salen att ta varandra i händerna och sjunga “We shall overcome”. Där etablerades någon form av Kumbaya-mentalitet som otillräcklig lösning på ett högst reellt och sedan länge levande problem.

”Den svenska antirasistiska (och tyvärr rätt korta) historien är kantad av goda intentioner. Men den har sällan varit särskilt intresserad av att vare sig erkänna eller adressera den rasism som finns i Sverige”
Amanda Broberg

I kultromanen Jack av Ulf Lundell Som kom ut första gången 1976 beskriver huvudkaraktären den öppna och outhärdliga rasismen som vädras på kafferasterna som vore det helt comme il faut “Jag pallade inte med deras skitsnack om zigenare och finnar och som allihopa skulle skickas till Norrland och några skogshuggarläger dem ansåg skulle finnas där.”

Historiskt har köksbordsrasismen antagligen varit en betydligt mer livskraftig del av Sverige än antirasismen.

I dag är det annorlunda. Men när det talas om antirasism är många snabba med att vilja importera amerikanska narrativ. Och det är med en undfallenhet, av varierande grad, som problemen på hemmaplan adresseras.

Det finns rasism i Sverige i dag. Den drabbar och tar sig rent våldsamma uttryck mot samer i norr. I södra Sverige å andra sidan är antisemitismen så utbredd att judar inte vågar gå ut – eller rentav flyttar därifrån. Över hela Sverige drabbas romer som tigger av en utbredd antiziganism. Och många av de muslimer som migrerat hit möts av djupt islamofobiska fördomar genom att associeras med radikal islamism.

Annons

Ändå är det som vi knappt förmår erkänna problemen. Istället följer ändlösa hänvisningar till att attitydundersökningar faktiskt visar på aggregerad nivå att svenskar är mycket toleranta, ja rentav ett av de mest toleranta folken i världen. Det är som den i delar rätt desillusionerade svenska självbilden ställt sig i vägen för att inse att vi alltid haft och fortfarande har problem med rasism i Sverige.

Tänk om engagemanget mot rasismen på hemmaplan var tillnärmelsevis lika stort som för den i USA. Men av allt att döma verkar det som vi fortsätter på en destruktiv och redan inslagen väg: där är den svenska antirasismen främst synonym med internationell solidaritet och vår egen självbild står fortsatt i vägen för att se svensk rasism som något annat än ett randfenomen. Frågan är om vi då har någon antirasism att tala om.

Dagens krönikör

Amanda Broberg

är student- och marknadsansvarig på Timbro förlag.

Annons
Annons
Annons
Annons