Amanda Broberg: Staten och kapitalet kan vara lika illa
När diskussionen om EU:s copyrightdirektiv rasade i våras var det för att det slog an en viss smärtpunkt. Motståndaren till de ökända artiklarna 12 och 19 anförde att det hotade ett fritt internet. Förespråkarna underströk nödvändigheten av att samma spelregler för upphovsrätt måste gälla på internet som på andra marknader. Det var i allra högsta grad var det en jättarnas kamp – mellan EU-parlamentets ambition att reglera och tech-storbolagens allt mer okontrollerade inflytande.
I copyrightdebatten blev Facebook och Google, två företag med makt som i princip saknar motstycke, hopbuntade med det “fria internet”. De “fria” och privata i andra delar av samhället får ofta en betydligt mer styvmoderlig behandling av både politiken och allmänheten.
Detta märks inte minst sedan friskolesektorn hamnat i skottgluggen. Numera illustreras detta, ofta med indignerad ton, av stora utbildningsbolag som delar ut laptops till elever och sysslar med skamlös marknadsföring riktad mot förvirrade tonåringar. Stor valfrihet utmålas som synonymt med att det skulle vara fritt fram för manipulation.
Att stora utbildningsbolag dominerar en sektor är inte bra, och särskilt illa är det när de använder skattemedel till saker som inte gagnar det gemensamma syftet. Men det verkliga problemet är inte valfriheten.
Internet är ett utmärkt exempel på hur enskilda storbolag skapar maktkoncentration för att människor frivilligt går med eller nyttjar deras tjänster. Den betydligt mer begränsade kritiken mot dessa företag har kanske att göra med att ingen upplever sig betala för det – och framför allt är det inte skattefinansierat. Men givetvis betalar man med något annat. I detta fall är användardata valutan och den nyttjas i allra högsta grad för att manipulera.
Hur kommer det sig då att stora nätbolag kommer undan när de bunkrar upp information för att kunna manipulera beteendemönster hos miljarder användare? Här får de på höger sida av den politiska spelplanen som menar att klagomålen bara hörs när dåligheter sker i privat regi delvis fel. Samtidigt sysslar såväl borgerliga som mer vänsterriktade röster åt påståenden om hur välfärdsföretagens marknadsföring manipulerar människor. Att kommuner, som ofta sägs gå på knäna, har råd att pumpa in skattepengar i kommunikatörstjänster är det mer tyst om. Bara Göteborgs stad sysselsätter nästan 600 kommunikatörer. Man kan bli konfunderad över kommunens underskott för mindre.
Det är inte särintressen som är problemet. Det är maktkoncentrationen, det äkta staten och kapitalet. Kombinationen av detta och det tynande svenska civilsamhället som trängs däremellan är det som verkligen förgiftar ett samhälle. Samtidigt är det ett missförstånd att det är den oheliga alliansen mellan de privata näringslivets maktkoncentration och den offentliga är det enda som är problematiskt. I fallet med copyrightdirektivet stod två mäktiga aktörer på olika sidor, där den ena ville reglera den andra.
Maktkoncentrationen sprider sig och de privata jättarna är lika goda kålsupare som de offentliga. Mellan dessa kläms människor, civilsamhälle och fristående verksamheter. Vägen framåt behöver inte ett val mellan Facebook eller en stark stat. I stället borde ambitionen vara att bredda allt däremellan, och sprida såväl ägandet som makten.
