Annons

Amanda Broberg: Linds ointresse är det värsta

Att kulturministern inte sett någon av de svenska filmer som blivit nominerade till Guldbaggen är inte främst ett tjänstefel, utan ett tragiskt tecken på ointresse.
Amanda BrobergSkicka e-post
Ledare • Publicerad 25 januari 2020
Amanda Broberg
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Kulturminister Amanda Lind på Guldbaggegalan.
Kulturminister Amanda Lind på Guldbaggegalan.Foto: Jonas Ekstrˆmer/TT

När kulturministern Amanda Lind (MP) fick frågan på Guldbaggegalans röda matta om hon hade koll på de nominerade filmerna blev svaret ja. Däremot hade hon inte sett någon av filmerna. Anledningen är att hon “fött barn och varit mammaledig”.

De upprörda rösterna lät inte vänta på sig. Att en kulturminister inte bemödade sig att se de som betraktas som årets främsta verk inom svensk film kan sticka i ögonen. I augusti meddelade Lind dock att hon delvis skulle vara föräldraledig efter att hon fött sitt tredje barn. Hennes statssekreterare Helene Öberg skulle kliva in i hennes ställe. Det är också så Lind ursäktar det faktum att hon inte sett någon av filmerna - med att hon inte varit i tjänst. Själv insinuerar hon alltså att det skulle vara en del av hennes arbetsbeskrivning.

Annons

Å ena sidan är det inte en kulturministers uppdrag att vara smakdomare. Statsrådet är ingen kritiker eller kulturskribent, även om också de verkar vara mer intresserade av politik än kultur dessa dagar. En kulturminister sysslar med kulturpolitik, inte kulturens innehåll.

Det är alltså inte något tjänstefel att Lind inte sett några prisnominerade svenska filmer. Däremot vittnar det om ett ointresse. Hennes inställning skvallrar nämligen om en relation till kultur som är helt kopplad till hennes arbete. Och eftersom hon varit föräldraledig, så har hon inte sett någon av filmerna. Det finns något ännu sorgligare där.

Kulturministerns syn på sin egen kulturkonsumtion verkar vara att de är ytterligare en av hennes arbetsuppgifter. Inte något hon fyller sin fritid med för att det är roligt eller givande att se någon av de kritikerrosade svenska filmerna.

Ointresset för kultur märks överallt. På somliga kultursidor skriver man hellre om varför region Stockholm gör dåliga investeringar än recenserar böcker. När Aftonbladets nya kulturchef Karin Pettersson tillträdde var det politiska anspråket för kultursidan vad som stod i centrum. När Patrik Lundberg skrev i Expressen i november om realisations plats i klassamhället anklagades han för att politiken var “märkligt frånvarande” i hans essä. Lundberg svarade i en slutreplik (Expressen 27/11) att detta var ett bevis på hur två världar krockade - dagens härskande kulturjournalistik och den han ville läsa mer av. “I det här fallet är min roll inte att politisera, min roll är att gestalta.” som han skrev.

Jag vill förutsätta att en kulturminister ser svensk film för att personen ifråga finner det intressant, inte för att det är obligatorisk arbetsuppgift. Jag vill att kultursidorna innehåller fler recensioner, för är de några som borde kasta sig över nya filmer och böcker är det just kulturskribenter. Och jag vill att framför allt att fler intresserar sig för kultur, och en kultur bortom den grälsjuka politiken.

Då hade kultursidorna antagligen varit bättre och Amanda Lind hade sluppit att ge det genanta svaret på röda mattan. Och ingen i oppositionen hade kunnat glädjas åt att plocka politiska poänger på något som egentligen är väldigt tråkigt och som Lind är långt ifrån den enda att gestalta - det stora intresset för kulturen.

Annons
Annons
Annons
Annons