Amanda Broberg: Den yngre generationen hittar en lösning på friskolefrågan

Motståndarna menar att friskolereformen bara har bidragit till att förstärka segregationen, eftersom den gynnar engagerade föräldrar från den övre medelklassen. De föräldrar, ofta med utländsk bakgrund, som redan lever i segregerade områden får däremot stå sitt kast.

På andra sidan finns de som krampaktigt försvarar det fria skolvalet, som vore det den mest heliga kon i historien av reformer. Tidigare omöjliggjorde närhetsprincipen all valfrihet. Inte ens barn som blev mobbade kunde byta skola, heter det.

Sanningen ligger antagligen någonstans däremellan. Men för en ung borgerlig generation som inte kämpade med näbbar och klor för rätten att få välja skola framstår förespråkarnas söndertuggade försvar som främmande. Ståndpunkten är alienerande för oss; som om frihet bara handlade om valfrihet i skolan.

I en artikel i Expressen från december i fjol kritiserar flera unga politiker från höger det som kommit att kallas skolmarknaden. De ser i bästa fall kraftiga reformbehov, i värsta fall en kvasimarknad där helt fel intressen tillåts styra.

Från vänsterhåll är det få som i dag motsätter sig rätten att byta skola om man vantrivs. Men det fria skolvalet ses alltjämt som en misslyckad reform.

Det utmärkande är att den generation som gått i det skolsystem som valfriheten och friskolorna utgjort grundstenar i, ställt sig i mitten av ställningskriget som vapenvägrare.

Antagligen är det för att frågan för länge sedan slutade handla om rätten att välja skola. I stället finns det en rad problem som sträcker sig långt bortom frågan om friskolor och skolpeng.

I veckan lade Filippa Mannerheim, läraren som skrev ett omdiskuterat öppet brev till Sveriges politiker om skolmarknaden och vad den gjort med svensk skola, ut en tweet. Det var en bild från en jobbannons för en lärartjänst som efterfrågade egenskapen “flexibilitet”, förmågan att “samundervisa, samplanera och sambedöma“, “case-metodik”. Det är en arbetsbeskrivning som passar in på en parodi av en PR-byrå, men något som extremt få föräldrar eller ungdomar efterfrågar i en lärare.

Det är svårt att hålla det fria skolvalets vara eller icke-vara skyldig för den här utvecklingen. Likväl är den extremt skadlig.

Synen på skolor som företag är inte orsakade av att man valde ett system med skolpeng. För de som gick i bräschen för den här typen av reformer var det småskaliga kooperativ, annorlunda pedagogik och valfrihet som var de bärande värdena. Att detta 30 år senare blivit något helt annat, går inte att förklara bort med en enskild valfrihetsreform.

Det behövs både valfrihet och utrymme för pedagogisk pluralism. Men det ligger inte i någons intresse att se elever som progressiva arbetstagare på olika startup-företag, bara för att skolorna nu konkurrerar om dem. Skolan – och i förlängningen också valfriheten – finns till för eleverna. I det upplevda kontraktet ingår också att föräldrar ska kunna vara säkra på att deras barn får en bra utbildning och en trygg skolmiljö.

I dag hotas detta från flera håll. Från friskolor i storstäder som ser eleverna som konsumenter, från dåliga kommunala skolor som tillåts gå med underskott år efter år och från skolor i utsatta områden där skolvalet ökar snarare än minskar segregationen. Och ännu mer: Från de som krampaktigt håller fast vid skolfrågan som vore de en fråga om att behålla eller avskaffa det fria skolvalet.

En ung generation av borgerliga har börjat inse det och ta till sig vad Bob Dylan sjöng i ”The Times They Are A-Changin”: “you better start swimmin’ or you’ll sink like like a stone.” Förhoppningsvis blir det vår generation som vår forma vägen framåt, bortom fåniga gamla strider och utan att repetera uråldriga politiska svar.

Det kommer att kräva helt nya svar och helt andra strider att ta – långt bortom de skyttegravar som äldre generationer grävt åt oss i skolfrågan.