Anela Murguz: Brist på nyfikenhet ett problem för svensk politisk debatt

Ironiskt nog har just de två stått i fokus den senaste veckan. Anledningen är att Sokolnicki (politisk redaktör på Dagens Nyheters ledarsida) utsett Teodorescu Måwe (borgerlig debattör och tidigare bland annat politisk redaktör på Göteborgs-Posten) till fristående kolumnist på DN:s ledarsida.

Ett för många otippat val. Teodorescu Måwe påpekade själv i samband med rekryteringen att hon sällan håller med om ledarsidans åsikter. Just det senare är dock inget konstigt. Hela poängen med gästkrönikörer på en ledarsida är att de ska bredda och komplettera den. Därför förväntas krönikörer inte dela ledarredaktionens politiska linje.

Tyvärr råder det en stor missuppfattning kring gästkrönikörernas roll. En gästkrönikör antas alltför många gånger dela ledarredaktionens åsikter – och vice versa, att ledarredaktionen delar krönikörens åsikt.

Men ambitionen att bredda en ledarsida innebär inte att alla åsikter ska finnas representerade på sidan. Den politiska redaktören har förmånen att välja vilka röster han eller hon finner intressanta. Och hör och häpna, ibland landar man i att även personer man inte håller med är intressanta.

Det har Sokolnicki uppenbarligen gjort när det gäller valet av Teodorescu Måwe. I samband med att det blev offentligt motiverade Sokolnicki det hela med att Teodorescu Måwe ”är en högerröst som format den politiska epok som precis har inletts” och att det ska ”bli spännande att se vad hon har att säga om den period svensk politik nu går in i”.

Men reaktionerna har inte varit nådiga, från något håll. Raljanta kommentarer på sociala medier om att inte skulle väl Teodorescu Måwe nu bli vänsterliberal togs snabbt över av besvikna DN-läsare som ville säga upp sin prenumeration i protest mot att tidningen upplåtit plats åt någon som de uppfattar som avgrunden själv.

 Kalla mig naiv men jag trodde att meningen med att slå upp en tidning var att låta sig utmanas – inte att varje dag mötas av sådant som man håller med om och som bekräftar ens världsbild.

Reaktionerna får mig att tänka på psykologiprofessorn Carol Dweck. Hennes bok om motivation, ”Mindset – du blir vad du tänker”, kom ut i USA redan för 17 år sedan, men teorin slog igenom först 2015 i Sverige i samband med att boken kom ut på svenska.

Dweck definierar två olika tankesätt – ett statiskt och ett dynamiskt. Personer med ett statiskt tankesätt har en tendens att undvika utmaningar och hamna i försvarsställning vid kritik eftersom kunskap, intelligens och begåvning uppfattas som något man föds med. Till exempel: Du gör dåligt ifrån dig på matematiken. I stället för att anstränga dig mer till nästa prov landar du i att du nog inte är särskilt duktig på matte, vilket leder till att du inte bemödar dig lika mycket som du skulle behöva för att lära dig något nytt.

Personer med ett dynamiskt tankesätt förstår att kunskap inte kommer med modersmjölken. Det är något som utvecklas genom ansträngning. Därför är det också mycket enklare att hantera motgångar.

Men för att överhuvudtaget förstå att kunskap inte är något medfött skulle jag vilja påstå att man behöver vara medveten om sina begränsningar. Om man ser kunskap som ett resultat av ansträngningar inrymmer den insikten per automatik viss ödmjukhet inför att man inte kan och vet allt. Det gör det däremot om man tror att man antingen föds med eller utan en begåvning för exempelvis matte.

Det leder oss till nästa punkt: Den som tror att den redan kan allt här i världen kommer sällan känna ett behov av att ta till sig nya kunskaper, insikter och framför allt andra perspektiv. Eller som Gina Gustavsson så förtjänstfullt beskriver det i sin nya bok Det öppna sinnelaget (Fri tanke förlag, 2023): Igelkottarna som rullar ihop sig av rädsla när de möter något nytt eller något som strider mot deras egna föreställningar, och rävarna som nyfiket pilar in och ut ur skuggorna.

Den här sjukan som drabbat svensk politisk debatt – att vilja välja bort allt sådant som inte bekräftar den egna världsbilden – kommer knappast göra oss klokare. I en värld där alla verkar vilja vara en igelkott har något så självklart som nyfikenhet blivit en dygd.