”Boris ger EU-buset en fristad”

Chefsförhandlarna, Michel Barnier för EU och David Frost för Storbritannien, är inga dunungar. De vet var det ska sätta in stöten och det kommer inte att bli fråga om en lätt resa under det år som förhandlingarna ska ta. Den tidsgränsen är i sig en utmaning av högsta klass. Normalt tar handelsavtal och liknande inte sällan flera att få i hamn.

Förhoppningen är att förhandlingarna ska mynna ut i någon form av avtal som kan träda i kraft inför årsskiftet. Fram till dess fungerar relationerna mellan EU och Storbritannien i princip helt som normalt i enlighet med den övergångsperiod som man kom överens om under Brexitförhandlingarna.

Det är aldrig ens fel att två träter, men när det gäller postbrexitförhandlingarna finns det en part som sannerligen inte gör det lätt för sig. Boris Johnsons konservativa regering har försatt sig själva i ett brottsligt svår dilemma: Om man inte accepterar EU:s krav på att unionens gemensamma regler gäller, eller att den brittiska sidan vägrar förbinda sig vid att upprätthålla samma standard, blir det svårt för att inte säga omöjligt att få till någon djupare relation. Detta gäller inom allt från exempelvis avtal och regler om arbetsmiljö till standardkrav vad avser livsmedelshantering. Här kan inte minst brittisk export till EU, men också export från tredje land via Storbritannien, komma att få stora problem.

Det är inte så att man på brittisk sida inte förstår varför EU inte kan sänka sina krav. Och det finns ingen som helst efterfrågan i Storbritannien på sämre standard som ett sätt att kunna konkurrera med omvärlden. Tvärtom. Men det finns ett hinder som den konservativa regeringen själva rest, och som man sedan har gjort så högt att det inte utan vidare går att ta sig över. Och allt detta bara för att den brittiska regeringen än så länge ser det som opinionsmässigt viktigast att inför sina väljare kunna peka på att brottet med EU är totalt och att unionens regler inte längre gäller.

De magiska orden ”take back control” – att ta tillbaka kontrollen – anses besitta ett sådant politiskt värde att inget annat kan mäta sig med det .Regeringen har låst sig vid att leva upp till denna utfästelse. Men redan nu i relationsförhandlingarnas inledning får denna Johnsonska tjurskallighet absurda konsekvenser.

Ett av de mer svårbegripliga besluten som nu blir en följd av den brittiska förhandlingspositionen är att öriket avser att lämna systemet med europeisk arresteringsorder, EAW. Detta görs av en enda anledning – annars skulle Johnson-regeringen tvingas erkänna och acceptera EU-rättens ställning.

Att EAW har varit till nytta för Storbritannien råder det inga som helst tvivel om. Systemet infördes 2003, Mellan 2010 och 2018 har 9 853 medborgare från EU-länder kunnat återsändas till sina hemländer medan 1271 britter har hämtats hem för att ställas inför rätta. Innan EAW fanns, kunde de ta tio år att få en misstänkt terrorist utlämnad från Storbritannien till Frankrike, som i fallet med Rachid Ramda som deltog i en tunnelbanebombning i Paris 1995. Efter införandet tog det bara 56 dagar att få en av tunnelbanebombarna i London 2005 utlämnad från Italien.

Men den sortens erfarenheter väger lätt när det politiska poserandet väger tyngst. Därför går det att hävda att ”Boris ger EU-buset en fristad” hellre än att svälja förtreten och se till den praktiska nyttan av att behålla ett synnerligen effektivt samarbete. Frågan är hur länge det dröjer innan den sortens rubriker skrämmer mer än att behöva erkänna att det faktiskt finns ett oavvisligt behov av att acceptera EU:s lagar för att få till en framtida relation.

Det gäller för båda parter att visa sig tuffa inför förhandlingsstarten. Men det finns en gräns för hur allvarliga konsekvenserna får lov att bli av en sådan, närmast patologiskt rigid hållning som den som nu dominerar inom det konservativa partiet.