Borgs svåra uppdrag
Få bedömare förutsåg att vi hösten 2008 skulle ha en finansminister som tvingades varna för att Sverige 2009 i bästa fall kan nå en tillväxt på 0,9 procent.
Än färre trodde nog att Anders Borg skulle tvingas presentera ett värsta scenario med recession (negativ tillväxt) på 1,2 procent 2009.
Oavsett var Sverige hamnar har det blivit en situation som kräver mer än att regeringen stirrar sig blind på den plan som gjordes upp före valet. Verkligheten har förändrats och därmed förutsättningarna. De goda råden haglar och oppositionen ser en gyllene chans att komma fram. Nu måste riksdagen rösta ja till socialdemokraternas förslag, hävdar Thomas Östros.
Det måste den inte . Ett extra barnbidrag och höjt tak i a-kassan är inget som tar Sverige ur krisen.
Vad riksdagen, och regeringen, däremot måste göra är att noga följa utvecklingen, inte minst vad gäller arbetsmarknaden. Det finns alla skäl att vara öppen inför insatser som arbetsförmedlingen kan behöva stöd för. Trösklar till jobben måste sänkas så att det blir lätt att anställa och så att de som nu varslas kan hitta nya jobb.
Men när Borg nu talar om eventuella åtgärder riktade mot fordonsindustrin finns dock skäl att varna.
I svåra förändringstider finns alltid en tendens att vilja rusa in och bevara. Ropen på hjälp tolkas ofta som rop för att stanna tiden.
Det är förståeligt men kortsiktigt. Stora stödpaket kan i själva verket göra mer skada genom att försvåra en strukturomvandling som ändå är nödvändig och kommer. Stöd måste handla om att underlätta förändring, inte skjuta upp den som det exempelvis blev när staten skulle in och rädda varven.
När tidningen Fokus i slutet av förra veckan listade landets makthavare knuffade finansministern ner statsministern från första platsen.
Sådana listor bör tas för vad de är, roande läsning men ingen absolut sanning. Dock har onekligen Anders Borg fått en mer framträdande roll. Hittills har han bestått provet som inte endast handlar om att hitta stöd i forskningen för vilken åtgärd som är den rätta. Han har, bland annat genom sina hårda ord mot bonusar och banker, fångat en folklig vrede. Det är måhända inte en finansministers främsta uppgift, men vikten av att förstå stämningar bland väljarna ska inte underskattas.
Ledarredaktionen
