Lars Stjernkvist: Borgerligheten underskattar klimatfrågan
Den danska valrörelsen handlade en hel del om klimatpolitiken. Ja, den handlade definitivt mer om klimatet än den svenska valrörelsen. I alla slutdebatter i TV var klimatet ett av huvudämnena. Det tycker jag känns fullt rimligt. Det är onekligen en viktig fråga som oroar och engagerar många. Däremot tycker jag inte att det är lika självklart att frågan har blivit en typisk höger-vänster-fråga, i Danmark och i Sverige.
Lars Stjernkvist
är tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna.
”Rött flertal. Grön framtid” stod det på en gigantisk valaffisch när jag kom till Köpenhamn för att följa den danska valrörelsens slutspurt. Den var Socialdemokraternas, och alla partier på den rödgröna sidan lyfte fram sitt miljö- och klimatengagemang. Alternativet, motsvarigheten till Miljöpartiet, klarade för övrigt precis tvåprocentsgränsen till Folketinget och bidrog därmed till den knappa rödgröna segern.
Jo då, det fanns även borgerliga politiker som talade engagerat om miljön. Liberala Venstres Jakob Elleman-Jensen gjorde det, men det var ingen tvekan om att de rödgröna gjorde det mer samstämmigt och med större självförtroende.
Det är lätt att känna igen sig som svensk. Klimatfrågan hade förvisso en undanskymd roll i valdebatten, men efter valet har Ulf Kristerssons regering fått rejält med kritik för bristen på engagemang och inte minst för beslutet att sänka kravet på inblandningen av biobränslen i bensinen, den så kallade reduktionsplikten.
Jag håller med om kritiken. Enligt Energimyndigheten är reduktionsplikten den enskilt viktigaste åtgärden för att sänka utsläppen från transportnäringen och därmed nå målet om sänkta utsläpp av växthusgaser.
”Jag har en känsla av att högersidan är på väg att göra samma missbedömning angående miljön och klimatet som vänstersidan en gång i tiden gjorde när det gäller migrationen.”Lars Stjernkvist
Jag känner oro för klimatet, men jag har svårt se att den oron nödvändigtvis måste vara rödfärgad. Även liberaler och konservativa borde lita lika mycket på forskarnas larmrapporter och därmed borde oron för klimatet var spridd över nästan hela det politiska fältet. Ja, på sätt och vis borde det vara ännu lättare för den konservativt lagde att se farorna med människans framfart.
Trots det, jag har en känsla av att högersidan är på väg att göra samma missbedömning angående miljön och klimatet som vänstersidan en gång i tiden gjorde när det gäller migrationen. En första förutsättning för att kunna lösa ett problem är att man faktiskt ser och erkänner att det finns. Att man förmår ta människors oro på allvar.
Lösningarna ser självfallet olika ut, men det behöver inte betyda att man inte ser samma verklighet och känner samma oro från både höger- och vänstersidan. Som vänstersympatisör borde jag kanske vara glad. Vem vet, det var kanske miljöfrågan som i slutänden färgade Danmark rött under valnatten.
Min glädje är emellertid behärskad. För om vi ska vända utvecklingen, då krävs det långsiktiga och breda lösningar, och det i sin tur kräver att det finns ett engagemang hos både vänstern och högern. Därför är det egentligen inte alls bra att klimatfrågan har blivit en höger-vänster-fråga.
