Kajsa Kettil: Blir nya Centerledaren tillräckligt långvarig för att göra avtryck?
På väg in i riksdagens plenisal nyligen inför årets första och Annie Lööfs sista partiledardebatt, fick Centerledaren frågan om hon kommer att sakna sammandrabbningarna med Jimmie Åkesson (SD). Hon svarade ja. På samma fråga svarade han nej, och vid den efterföljande avtackningen erkände Lööf att hennes svar var lite pliktskyldigt.
Det säger något om partiledarnas olikheter. Mest om Annie Lööf, faktiskt. Under sina dryga 11 år som partiledare och närmare 17 år i riksdagen har just plikten och lojaliteten till uppdraget kommit främst.
När hon tackades av under partiets extrastämma i Helsingborg på torsdagen var det alltså ett mångårigt värv som skulle sammanfattas. Ett bildspel på scenens storskärm lyfte fram smickrande foton. Och med det menas så klart inte utseendemässigt smickrande, utan sett till hennes roll som ledare och hur hon har påverkat svensk politik. Intrycket var att alliansåren visade en glad Lööf, och att tiden som följde formade en partiledare med bistrare blick i talarstolen.
Det är till stor del så det har varit. Och nog var åren som minister i Reinfeldts regering muntrare. Då, när finanskrisen var över, Sverigedemokraterna fortfarande litet och varken pandemi eller krig fanns inpå knuten. Men med tiden växte som bekant SD och tvingade borgerliga partier att ta ställning.
Det hedrar Annie Lööf att hon orkade stå emot påtryckningar från de tidigare alliansvännerna. Sverige behöver ett liberalt, borgerligt parti som säger ja till marknaden och friheten och samtidigt nej till främlingsfientlig högerpopulism. Därför har de senaste åren inneburit en otacksam uppgift för Centern, för det nödvändiga ställningstagandet har haft ett högt pris. När partiet främst har förknippats med vad det är emot, har dess sakpolitik hamnat i skymundan.
Januariavtalet innehöll tack vare C en rejäl dos klassiskt liberal politik för bland annat jobb och företag, äganderätten och flexibilitet på arbetsmarknaden. Och trots att partiet har kvar sina borgerliga värderingar inom dessa områden beskylls det ofta för att vara vänster.
”Därför har de senaste åren inneburit en otacksam uppgift för Centern, för det nödvändiga ställningstagandet har haft ett högt pris.”
För ett parti som bildades som ett intresseparti och först långt senare hittade sin ideologi är det inte främmande att samarbeta såväl till höger som vänster. Därför är det spännande att se åt vilket håll Annie Lööfs efterträdare Muharrem Demirok för partiet. Strax före omröstningen där han officiellt valdes till partiledare sades det visserligen att det inte är partiledaren utan ombuden som bestämmer politiken. Det är inte sant. Både väljarna och ombuden förväntar sig att han ska staka ut en riktning. Ett första tecken på en sådan kom redan under hans tacktal, då han deklarerade att skolpengen måste göras om så att resurserna fördelas mer rättvist. Kommuner, som har och tar ett större ansvar i och med att de alltid måste ha plats för nya elever, måste enligt Demirok få mer betalt.
Frågan är inte helt ny för partiet, men hans tydlighet visar att Centern försöker utmana Liberalerna om att vara det främsta skolpartiet inom borgerligheten. Om nu väljarna fortfarande uppfattar C som ett parti till höger om mitten, bör tilläggas.
Färden mot valet 2026 är lång, och till hans fördel är att han har just gott om tid. Samtidigt blir det en utmaning att som litet oppositionsparti i skuggan av Socialdemokraterna få uppmärksamhet överhuvudtaget.
Det har rapporterats att Muharrem Demirok äger över 60 par skor. Frågan nu är om han kommer att bära dem för att vandra samma väg som sin företrädare – om han rentav är beredd att äta upp en av skorna för att stå fast vid sina principer – eller om han tänker trampa upp helt nya stigar.
Det blir intressant att följa. Om han blir tillräckligt långvarig för att göra avtryck, vill säga.
